Som enda barnet i familjen, flyttade jag och min man in hos mina föräldrar när vi gifte oss. Till en början var livet lugnt och harmoniskt. Vi levde tillsammans utan några konflikter, och alla bidrog med det de kunde i hemmet, så mycket som tiden räckte till. Vi hade en tyst överenskommelse den som hade tid hjälpte till med vad som behövdes hemma. Mellan mig och min mamma förekom aldrig några meningslösa gräl. Om jag lagade middag diskade hon, och om jag städade tog hon hand om barnen. Det var en självklar fördelning av ansvar utifrån vem som var fri för stunden. Men allting förändrades när mina föräldrar blev pensionärer.
Det var då skillnaden blev slående. De gick i pension helt och hållet. Pappa fördriver dagarna med att spela schack med sina vänner nere på innergården, medan mamma pysslar med blommorna på balkongen och i trädgården.
Här hemma gör min mamma numera ingenting. Inte ens det allra enklaste, som att diska de tallrikar vi använt under dagen. Jag kommer hem utmattad från jobbet och möts av ett berg av odiskade tallrikar i köket, ingen middag, ett tomt kylskåp, och ett stökigt hem. Jag tappar modet, jag vet knappt var jag ska börja. Att de inte ens kan ta hand om de enklaste vardagliga sakerna, som att diska Jag är ju också trött, jag sliter på jobbet precis som vem som helst. Om mina andra släktingar betedde sig så här, hade jag inte känt den här pinsamheten. Men det är som att de ser på mig som en främling, någon vars trötthet är oviktig. Jag försökte ta upp det med mamma, men hon svarade bara kallt hon menade att hennes ansvar redan är avklarat, och antydde rätt ut att om något måste göras så får någon göra det. Där dog samtalet.
Jag försöker förstå dem, men det gör bara att jag såras ännu mer. Jag är också en människa. Jag blir också trött. Jag kan inte begripa hur de kan sitta hemma hela dagen utan att göra någonting. Jag vet inte hur jag ska lösa det här. Bör jag försöka prata med mamma ännu en gång, eller borde jag fundera på att flytta? Kanske skulle en flytt ge dem utrymme att leva som de själva vill, och kanske kan jag och min man skapa oss ett hemmaliv som fungerar bättre för oss.
