Minnet för livet
Mikael Sjöström förstod redan som barn att han ville bli lärare. Det var inte bara en önskan, utan ett djupt övertygelse efter en händelse han aldrig glömde. Då insåg han, till och med med barnets enkla tankesätt, att man alltid måste vara en riktig människa och han hade själv ett lysande föredöme framför sig. Just den dagen blev hans hjärta präglat för livet, och han bar med sig detta genom åren.
Mikael gick i sexan. Han bodde ensam med sin mamma, då just det året hade pappan lämnat dem. Han sa till sin mamma, och Mikael hörde:
Jag har en ny familj ni får klara er själva.
Mikael minns än idag pappans ord, han sprang till sitt rum och grät, men försökte att mamma inte skulle märka något.
När jag blir vuxen, så ska jag aldrig göra så mot någon, bestämde han, och pappa ska jag glömma.
Så blev det. Mikael såg aldrig mer sin far och tänkte nästan inte alls på honom. Det var dock smärtsamt ibland, när andra barn hade sina pappor, men inte han.
Mamma jobbade på textilfabriken, och sydde dessutom hemma på kvällarna. De levde enkelt, men det fanns alltid mat på bordet. Hon försökte se till att Mikael hade fina kläder till skolan, så att han inte kände sig sämre än andra. Det var en tid när många levde likadant, men naturligtvis fanns det undantag.
Med Mikael i klassen gick Niklas, en helt vanligt kille, tills hans pappa en dag hade tur och fick ett arv ett hus på landet. Han sålde det och satsade pengarna på att öppna en verkstad för bilreparationer i deras lilla svenska stad. Det gick bra, och plötsligt hade Niklas familj pengar. Niklas blev bortskämd och skröt gärna om sina nya saker, och de andra barnen tittade tyst på i avund.
En dag kom Niklas till klassen:
Kolla vilka klocka pappa har köpt till mig, han skröt och alla såg hans vackra armbandsur.
Mikael såg också med ett sting av avund på klockan, och Niklas var så stolt ingen annan hade något liknande. Ingen sa något, men många önskade sig en sådan klocka. Mikael kände sig ledsen, men han försökte visa det inte. Då tänkte han på sin pappa igen:
Niklas har en riktig pappa, medan min stack och han slutade att fundera på det.
Mikael försökte alltid att göra sitt bästa i skolan. Mamma brukade säga:
Plugga ordentligt, Mikael, så får du ett bra liv all min hopp står till dig, och Mikael höll alltid ihop det, även om han inte var bäst.
Den dagen var sista lektionen idrott. Grabbarna sprang runt i omklädningsrummet, och Niklas tog av sig sin nya klocka, för att inte riskera att den blev skadad. Han tänkte ändå lägga den i sin väska, men missade och den föll ner under bänken. Mikael såg vad som hände och var den enda som lade märke till det.
Tankarna gick snabbt han kunde ju ta den utan att någon märkte. Utan att tveka böjde han sig ner, tog klockan och stoppade den i fickan på sina träningsbyxor. En tanke slog honom:
Jag borde säga till Niklas hitta din klocka men han vågade inte.
Idrottsläraren, Ingvar Zachrisson, ropade högt:
Kom igen nu, ut och ställ upp! och alla ställde sig upp, lektionen började.
De tränade, sprang och hoppade, men Mikael tänkte bara på klockan i fickan. Han oroade sig för att den skulle ramla ur vilket skulle bli ett enormt pinsamt ögonblick. Han tänkte försöka lägga tillbaka den under bänken, men hur? Han funderade på att snabbt smyga ner den i Niklas väska, men om någon såg det skulle det bli ännu värre. Hur skulle han förklara att han såg att den ramlade ner och ändå stoppade den i väskan? Då skulle alla tro att han hade försökt söka i Niklas väska efter något att stjäla.
Mikael mådde dåligt klockan värmde som eld mot hans ben. När lektionen var slut rusade alla till omklädningsrummet, Mikael var sist att stiga in. Niklas stod mitt i rummet och skrek:
Någon har snott min klocka! Den är dyr, visa era fickor! Mikael visste inte vad han skulle göra om de hittade klockan i hans ficka, skulle alla vända sig mot honom.
Ingvar Zachrisson, ropade Niklas, någon har stulit min klocka!
Lugna er, vad är det nu som pågår, sa idrottsläraren och alla blev tysta.
Min pappa har gett mig den, sa Niklas, den är värdefull.
Men varför tar du en dyr klocka med dig till skolan? Ville du skryta? Det är inte särskilt klokt. Vi får se om det verkligen är någon stöld kanske har den bara hamnat under bänken Ställ er på rad och blunda!
Vad menar du, frågade killarna förvånat.
Jag vill att ni inte rör er, ni stör bara. Ställ er, blunda och öppna inte ögonen! Om jag ser någon titta tror jag att det är den personen som har tagit klockan.
Alla ställde sig, slöt ögonen och idrottsläraren började känna i deras fickor. När han kom till Mikael, klappade han lätt på hans ficka och hittade klockan. Mikael blev stel av rädsla.
Han tog upp klockan och sa:
Byt plats med din granne nu, och flyttade Mikael. Allt var tyst, Mikael förväntade sig det värsta, men då hörde han:
Här är den ju, Niklas! Man får hålla bättre koll på sina saker.
De öppnade sina ögon samtidigt, Mikael också. Klockan låg under bänken, dock på ett annat ställe, och Niklas tog den och satte den på armen. Klasskamraterna sneglade på honom, ingen var längre avundsjuk han hade tappat klockan själv och dessutom anklagat andra.
Ta inte med dig klockan till skolan mer, man vet aldrig sa Ingvar Zachrisson och släppte ut klassen.
Äldre elever kom in i omklädningsrummet, Mikael gick sist därifrån, och blickade på Ingvar Zachrisson, rädd för att han skulle prata med honom. Han släpade sig hem, och nästa dag var han rädd att gå till skolan tänk om han måste gå till rektorn?
Nästa dag gick han till skolan med tungt hjärta.
Nu kommer sanningen fram, kanske berättar Ingvar Zachrisson allt inför klassen men dagen gick lugnt, lektionerna och rasterna, idrottsläraren syntes inte till.
Mikael gick hem med lättare hjärta.
Kanske kommer inget ut, läraren verkar inte vilja säga något. Om han hade velat, hade han gjort det direkt.
Mikael grämde sig länge, och lovade sig själv att aldrig ta något som inte var hans. Så gick han ut skolan och började på lärarhögskolan.
Åren gick. Mikael Sjöström tog examen, började själv jobba som lärare. En dag hände något i hans klass Maja klagade över att hennes pengar var borta. Hon berättade för Mikael.
Mikael Sjöström, någon tog mina pengar! och han mindes genast sitt eget barnminne.
Han tittade på sina elever och såg Katja, med rädda ögon hon kom från en svår hemmiljö, klädde sig inte lika fint som de andra. Han visste att hennes föräldrar hade problem och nu hade detta hänt. Han mötte hennes blick och såg att hon skämdes.
Han valde att agera annorlunda.
Maja, vilken summa saknas? sa han och Maja nämnde ett mindre belopp. Katja har redan gett mig de pengarna, hon hittade dem på golvet och lämnade dem till mig. Var mer försiktig. Tur att Katja var så ärlig.
Mikael tog sina egna pengar ur fickan och räckte Maja, med en uppmaning att inte tappa bort saker igen. Alla blev lättade och började berömma Katja, som rodnade och såg på Mikael. Hon ville gråta, men förstod att det inte var rätt tid hon fick inte svika läraren.
Efter lektionerna väntade Katja på Mikael, han visste det och gick in i klassrummet. Hon lade de borttagna pengarna på hans skrivbord, och han bad henne sätta sig.
Katja, jag vill berätta en historia för dig, sa Mikael.
Katja lyssnade uppmärksam, om den skolpojke som snodde en klocka, och om idrottsläraren som hade förståelse. Om Mikael, som egentligen inte behövde klockan, men ändå lade den i fickan. Och om Ingvar Zachrisson, den kloke läraren.
Förstår du, han kunde ha förstört mitt liv där och då, och kanske hade han haft rätt. Men han gav mig chansen att rätta till mitt misstag. Nu ger jag dig samma chans.
Katja började gråta.
Tack, Mikael Sjöström, det kommer aldrig hända igen Jag lovar, aldrig mer, sa hon snyftande, och han trodde på henne.
Mikael visste att hon menade det, och det var faktiskt så det blev.
möte med den äldre läraren
En sommar reste Mikael hem till sin gamla mamma för att hjälpa henne. Utanför butiken mötte han sin gamla lärare, Ingvar Zachrisson, som nu gick med käpp men fortfarande var pigg. De hälsade och satte sig på en bänk, pratade om livet och skolåren.
Jag leder friskvård för äldre nu, man måste ju göra något för att hjälpa till, svarade Ingvar leende.
Ingvar Zachrisson, jag vill tacka dig för det där jobbiga ögonblicket, minns du klockan?
Mikael, jag visste faktiskt inte själv vem som tagit klockan. Tack för att du är ärlig nu.
Hur menar du? Du hittade ju den i min ficka.
Förstår du, jag hade själv ögonen slutna när jag letade i era fickor så att jag inte skulle stirra på någon och se honom som tjuv. När jag fann klockan, flyttade jag dig och lade klockan under bänken när jag vände mig om visste jag faktiskt inte vems ficka den varit i. Så gick det till. Jag visste att det kunde ha knäckt dig. Men nu är du själv lärare, och jag är stolt. Min belöning är att du följde min väg.
Det var just den dagen som visade mig vilken stig jag skulle välja i livet. Jag är evigt tacksam.
De satt länge och pratade. Mikael rådfrågade Ingvar om sitt yrke. När de skulle skiljas sa den gamle läraren:
Vet du Mikael, det finns ett gammalt svenskt ordspråk: Skydda din grannes felsteg, så skyddar Gud dina. Och det stämmer så bra visa barmhärtighet, och du får det tillbaka.
Så lyder livets största lärdom: att ge andra chansen och visa förståelse, är att ge dig själv den bästa gåva.
