Det var för många år sedan nu, nästan ett halvt liv sedan, som Agneta Olsson började vandra gatorna i Stockholm med sina tre blå resväskor. Folk skakade ofta på huvudet åt henne, viskade och pekade galen, sa de. Men för oss som verkligen lyssnade på hennes berättelse, visade det sig att Agneta inte alls var tokig.
Agneta var en skarpsint kvinna, redan 80 fyllda när allt detta utspelade sig. När hon var ung arbetade hon som maskinoperatör på fabriken i Norrköping. Men när åren gick och fabriken slog igen, blev Agneta arbetslös. Trots sin ålder vägrade hon ge upp hon satte sig på skolbänken igen och utbildade sig till juristassistent. Till sist packade hon ner sitt liv i kappsäckarna och flyttade till Stockholm, där möjligheterna sägs vara oändliga.
Men huvudstaden var hård. För en kvinna över sextio erbjöds bara tillfälliga jobb, och hyrorna steg skyhögt. När Agneta till slut blev bostadslös tvingades hon sova på härbärgen eller under bar himmel med bara en sovsäck som skydd. Visst fick hon pension, men något var fel; varje månad skiftade beloppet hon fick från Försäkringskassan ibland kom 3 000 kronor, ibland 9 000.
Trots åren på gatan gav Agneta aldrig upp kampen om sin rätt. Hon förstod snabbt att det skulle bli nästan omöjligt att bevisa något om hon använde pengarna hon fick. Istället löste hon alltid in pensionscheckarna, sparade dem och skickade tillbaka dem till myndigheterna med krav på förklaring, månad efter månad. Ingen tog henne på allvar, ingen lyssnade på en bostadslös gammal dam med väskor fulla av papper.
Agneta hade fyra vuxna barn. Dottern Helena bodde långt bort i Göteborg, och hela tiden letade hon efter sin mor i huvudstaden. Agneta berättade dock aldrig hur illa det var; hon ringde ibland och försäkrade sina barn att allt var lugnt. När dottern till slut fick veta sanningen, bjöd hon genast sin mor att komma och bo hos henne. Men Agneta vägrade; hon tänkte inte lämna Stockholm förrän hon fått sina pengar.
Under åren fylldes Agnetas tre resväskor med brev, avtal och svar från myndigheter. Folk trodde att hon bar med sig skräp och vansinne Släng dina väskor, Agneta! röt de ibland. Men Agneta stod på sig. I sexton år bodde hon på härbärgen med sina väskor. Så en dag berättade hon sin historia för Kristina, en volontär på ett av härbärgena. Kristina frågade om hon fick titta på papprena och häpnade över ordningen; allt var sorterat efter datum, tydligt och noggrant. Allt hon sa visade sig vara sant staten var skyldig Agneta en förmögenhet.
Kristina tog kontakt med en advokat som ville hjälpa den galna damen. Och plötsligt, efter så många år, vaknade Försäkringskassan till liv. Den 23 augusti fick Agneta 990 000 kronor insatta på sitt konto. Advokaten var säker staten var skyldig henne ännu mer.
Agneta förstod knappt att hon äntligen vunnit. Hon hyrde en liten etta på Södermalm och lämnade härbärget bakom sig. I sexton år trodde alla att Agneta var tokig ingen ville hjälpa henne, inte ens hennes egen dotter trodde fullt ut på henne. Om hon inte av en slump hade mött Kristina, skulle Agneta antagligen fortfarande ha bott kvar på härbärget med sina tre resväskor, fulla av rättvisa.
