Låt mig berätta om en underlig dröm jag hade nyligen. Allting var disigt, men ändå kristallklart. I drömmen hade jag anställt en städerska till mitt kontor i centrala Stockholm, nära Gamla Stan där gatorna böjer sig som sovande ormar. Hon hette Ylva Bergström. Ylva var tyst och stadig, dök alltid upp före gryningen, och lyckades magiskt städa klart innan någon annan dök upp. På något vis dansade hennes dammtrasa fram mellan skrivborden, och när de andra kom doftade det av linne och skog.
En dag i drömmen, medan ljuset utanför skimrade som nysmält is, klev Ylva in för att hämta sin lön. Hon hade blå klänning och håret låg i tjocka flätor kring axlarna; jag kände knappt igen henne. Hon log, och så sa hon med mjuk röst:
“Stämmer det att era anställda får rabatt på tvätten av sina bilar vid macken på Södermalm?”
Jag blev förvirrad. Varför ville Ylva med bilen? Men jag nickade och sa att självklart gäller rabatten även för henne och hennes familj det var ändå så i vår märkliga ordning. Kanske skulle hela hennes släkt dyka upp, tänkte jag, och log sömnigt.
Men när det blev lördag och dagen kändes som sirap, såg jag något som gjorde drömmen ännu konstigare. Vid biltvätten uppenbarade sig Ylva tillsammans med sin man, en långsmal herre som hette Lennart, och deras dotter Sigrun. Och de kom inte i gamla bilar utan rullade i glänsande Volvos och en ny Saab svarta som tjärn och blanka av duggregn. Hela scenen luktade av nybryggt kaffe och doftgranar.
Jag stirrade; hur kunde min tysta städerska ha råd med detta? Jag var för nyfiken och försökte förstå. Snart viskade solen i mitt öra att Ylva städade tjugo olika kontor runt om i staden, från Hammarby till Solna, varje dag. Hon tjänade mer än många chefer nästan sextiotusen kronor i månaden! Kan du tänka dig?
Nu när jag vaknar tänker jag ibland att jag borde be Ylva lära mig hur man driver företag i drömmarnas och verklighetens Sverige.
