Vi flyttade från landet till staden 1975. Då köpte vi ett hus i utkanten av Uppsala, på en gata där många andra familjer också nyligen slagit sig ner. På den tiden hade folk från landsbygden en självklar hjälpsamhet mot varandra, och mina föräldrar tänkte lika. Därför gick de genast med på det när de tidigare ägarna bad att få bo kvar i huset några veckor tills deras nya lägenhet var klar.
De där människorna hade en enorm och rätt argsint hund. Jag själv vågade knappt gå inpå tomten för att den morrade åt alla nya ansikten. Ärligt talat minns jag fortfarande den hunden väldigt väl.
Första veckan gick, sen andra, sedan tredje, och fortfarande bodde de kvar. De brukade ligga och dra sig till långt in på dagen och verkade inte ha bråttom någonstans. Man fick intrycket att de hade glömt bort att de inte längre ägde huset. Särskilt den förra ägarens mamma förde sig som om allt var hennes.
Min mamma och pappa påminde dem gång på gång om överenskommelsen, men det verkade bara rinna av dem. Flyttdatumet blev hela tiden uppskjutet.
Varje dag släppte de ut hunden på gården. Den såg till att sätta spår av sig överallt medan barnen satt inomhus och vågade knappt gå ut. Hunden kastade sig mot allt och alla. Mina föräldrar påpekade gång på gång att det inte var okej att låta hunden springa lös. Men så fort pappa åkte till jobbet på morgonen och mina syskon till skolan, stod hunden där ute igen.
Det var faktiskt hunden som till slut hjälpte pappa att bli av med hela det fräcka sällskapet.
Min yngsta syster Linnea kom hem från skolan och tänkte inte på hunden. Hon öppnade grinden och den svarta besten for fram och slet omkull henne. Tack vare hennes rejäla galonjacka klarade hon sig undan med bara några revor i plagget. Hunden kopplades fast med kedja igen, och de skyllde naturligtvis på att min lillasyster kom hem tidigare än avtalat.
Men då tog det hus i helsike. Pappa skyndade sig hem från sitt jobb på posten, och knappt hade han hunnit kliva ur träskorna innan han utan att ta av sig käppen ledsagade ut den gamla tanten genom dörren och ut på gatan. Medan dottern och hennes man knappt hann få med sig kläderna följde pappa efter och alla deras saker flög över staketet, rätt ner i slasken och vattenpussarna.
De försökte beordra hunden att attackera pappa men då såg besten bara på honom, viftade på svansen och kröp in i hundkojan. Någon hjälp verkade inte hunden vilja bistå med längre. Efter en dryg timme var hela deras bohag ute på gatan, grinden låst och hunden satt bakom staketet och glodde på sina husse och matte som försökte samla ihop sina saker bäst de kunde.
Det här lärde mig något viktigt om när det är dags att sätta gränser. Man måste vara snäll, men också bestämd när det krävs. Och ibland kan till och med en ilsken hund visa var lojaliteten egentligen ligger.
