Som ensambarn i familjen blev jag aldrig direkt favoriserad, trots att jag var efterlängtad, enligt släktkrönikor och mammas gamla dagböcker. När jag var 23 och gravid i femte månaden började jag ändå undra om jag verkligen var deras biologiska dotter mina föräldrar har nämligen passerat sjuttio år med god marginal och vår ekonomi är, för att uttrycka det milt, inget att skryta om.
Vi bor i en hyresetta i Gävle, och det är inte glam och flärd bakom de där Folkbokföringsadresserna. Jag och min sambo pluggar och extraknäcker, men pengarna räcker alltid till månad 14 i bästa fall. Två gånger har hyresvärden skickat sådana där illa omtyckta brev med obetalda hyror leder till vräkning med stora feta bokstäver. Vi har tvingats låna tusenlappar av våra polare och nu är vi alltså indragna i någon slags evighetskarusell av skulder och skuldavskrivningar.
Mamma och pappa hjälper ibland med lite falukorv och knäckebröd, och tycker sedan att de förtjänar ett kulturpris. Och nu när vi ändå är inne på att släkt ska utökas, har de ibland uttryckt att det kanske vore dags för barnbarn. Efter mycket tjat gick jag och min kära Håkan till stadshuset och gängade oss, för att göra dem nöjda.
Mamma började predika: Du MÅSTE skaffa barn, annars slutar du som jag. Vi kände inte direkt pressen att starta dagisverksamhet i vardagsrummet, särskilt eftersom lönekontot var lika tomt som efter en lönehelg på Systembolaget. Men plötsligt slängde hon fram ett erbjudande som nästan lät som ett Ikea-klipp: om jag födde barn, skulle de ge oss hela deras barnbidragskapital så vi kunde köpa ett litet torp i Hälsingland. De själva skulle flytta ut till landet, och vi skulle få bo kvar i lägenheten i Gävle.
Håkan och jag höll nästan på att skåla i Festis vilken chans! Slippa oroa oss för hyra och dessutom ha råd med semester någon gång vart femte år! Mamma lovade, med ett påklistrat leende, att HON skulle ta hand om bebisen medan jag fortsatte plugga. Ni ska inte behöva tänka på något, sa hon. Allt ordnar sig! Hon och pappa lovade också finansiell hjälp så vi kunde köpa allt som behövdes från första pyjamas till vagn.
Men nu, när magen är större än min framtidsvision och det är sju månader gångna, har mamma och pappa inte levererat ens ett enda engångsblöjepaket. Mamma ringer ofta och undrar hur det går med barnrummet och förlossningsväskan, och jag försöker skratta bort frågorna för vi har inte ens råd med en begagnad sparkoverall från Tradera.
När jag påminner om deras löften, säger mamma att hon aldrig har lovat oss pengar, och så får vi höra hur oansvariga vi är. Håkan kan väl ta ett extra jobb! Typ nattvakt eller korvgubbe, säger hon med en axelryckning.
Så fick vi vår lilla Signe. Plötsligt kom mamma och pappa med idén om barnkapitalet igen, men då hade vi redan insett att vi faktiskt måste klara oss själva. Till slut samlade jag och Håkan ihop våra CSN-slantar och investerade i en minimal etta på Söder i Gävle. Inte Sveriges svar på Beverly Hills exakt, men ändå vårt alldeles egna hem, utan några fler löften som försvinner snabbare än varm korv på blåsig marknad.
