Som enda barnet i familjen har jag aldrig varit särskilt favoriserad, även om mina föräldrar längtat efter mig länge. När jag var 23 år gammal och fem månader gravid började jag få tvivel om jag verkligen var deras biologiska dotter. Mina föräldrar är nu över sjuttio år, och vår ekonomiska situation är allt annat än bra. Vi bor i en hyreslägenhet i Stockholm och har svårt att få vardagen att gå runt. Jag och min sambo pluggar och jobbar extra så mycket vi orkar, men det räcker ändå inte till för våra utgifter. Två gånger har vi hotats med vräkning på grund av obetald hyra, och vi har tvingats låna pengar från vänner. Skulderna växer, vi har knappt råd med mat och känner oss konstant pressade av ekonomin. Ibland hjälper mina föräldrar oss med lite mat.
De vill att vi gifter oss, så snart bestämde jag och min sambo oss för att gå till stadshuset och gifta oss. Efter det började de uttrycka sin längtan efter barnbarn. Min mamma har ofta påpekat att jag borde skaffa barn, annars riskerar jag att bli lika ensam som hon blev. Men vi kände oss inte redo att bli föräldrar och ville inte skynda oss, särskilt med tanke på det ansvar och de kostnader det förde med sig. Då erbjöd mina föräldrar något som lät lockande: de ville ge oss de besparingar de hade, så vi skulle kunna köpa ett litet radhus i en by utanför Uppsala om jag bara fick barn. De skulle själva flytta ut på landet, så vi kunde behålla lägenheten i stan.
Jag och min sambo, Erik, pratade länge om det. Det lät som en chans för oss vi skulle slippa stressen med hyra och kanske till och med ha lite pengar kvar att leva på. Mamma lovade dessutom att hjälpa till med barnet så att jag kunde fortsätta studera. De lovade också ekonomiskt stöd för inköp av allt vi och barnet behövde. Men nu när magen vuxit och jag snart är sju månader gravid, har ingenting av det som lovades infriats. Inte ens ett enda paket blöjor har de hjälpt till med. Mamma ringer ofta och frågar hur förberedelserna går, samtidigt som jag knappt kan köpa ens de allra nödvändigaste sakerna, som babykläder. Hennes lösning är att Erik borde ta ett tredje extrajobb för att lösa ekonomin.
När jag påminner om deras löften att stötta oss, nekar hon till att de någonsin lovat något sådant och kritiserar oss istället för att vi inte tänkt igenom vår situation bättre. När vår dotter Freja föddes, kom föräldrarna plötsligt ihåg talet om pengar, men då hade jag och Erik redan bestämt oss för att spara ihop till ett eget boende. Vi insåg att vi inte kunde förlita oss på löften som konstant bröts.
Livets största lärdom för oss blev att verklig trygghet byggs av egna beslut och hårt arbete, inte av andras tomma löften. Och i slutändan är det viktigaste att ge sitt barn kärlek och stabilitet, oavsett vilka resurser man har.
