På nyårsafton dök vår granne upp:
Kan jag komma in en halvtimme?
Jag har inte fått min lön.
Hemma är det tomt, inte ens något till te åt barnen.
Jag sitter ensam med pojkarna, de vill ju också ha lite fest
Maja stod vid spisen och betraktade nöjd sin anka med apelsiner, just uttagen ur ugnen.
Doften var så stark att jag nästan fick lust att blunda och bara andas.
Hon hade ägnat hela dagen åt fågeln: hällt över apelsinjuice, kollat temperaturer, inte släppt den ur sikte.
Resultatet var perfekt.
Erik, kom och kika!
ropade hon till mig.
Jag gick ut från vardagsrummet, visslade imponerat och nickade uppskattande:
Maja, det här är ju rena restaurangklass!
Klart det, log hon självsäkert.
Jag ska lägga upp den på fatet och dekorera, så blir det riktigt fint.
Hon placerade ankan på ett stort keramikfat, la apelsinsklyftor runt, lade på rosmarinkvistar.
Det såg ut som något från en mattidning.
Bordet var redan fyllt: tre sallader klassisk svensk potatissallad, rödbetssallad och en grekisk sallad, smörgåsar med röd svensk löjrom, skivor av exklusiva ostar och chark, fruktfat med vindruvor och kiwi.
På sidan stod brickan med hemgjorda biffar och potatis.
Ska vi öppna festvåning nu eller?
skämtade jag.
Nej, svarade Maja lugnt.
Jag vill bara fira ett riktigt nyår.
Vi har slitit hela året, nu får vi faktiskt unna oss.
Jag la armen om hennes axlar:
Håller med dig.
Det var länge sedan vi firade så här.
Vi hade begränsat oss under flera år sparat till renoveringen.
Nu var den färdig, ekonomin stadgad och vi kunde äntligen unna oss lite fest.
Maja dukade noggrant, tog fram kristallglas som annars låg och dammade i skåpet.
Allt skulle vara fint, på riktigt.
Vid tio var bordet klart.
Vi bytte om och satte oss mitt emot varandra.
Jag hällde upp dryck.
Ska vi skåla för oss?
För oss!
Vi skålade.
Maja smakade på salladen den var riktigt bra.
Jag la upp anka och blundade av välbehag:
Vilken smak!
Maja, du är ju magisk!
Det kändes bra.
Duken, kvällen, lugnet och att få ta det lugnt.
Det var riktig lycka.
Precis klockan elva ringde det på dörren.
Vi såg på varandra.
Vem kommer så sent?
Jag gick och öppnade.
På mattan stod grannen Ingrid med två söner.
Hon såg trött och ledsen ut, ögonen röda.
Erik, förlåt får vi komma in en stund?
Det är kaos för mig.
Vad har hänt?
frågade jag oroligt.
Allt på en gång snyftade Ingrid.
Fick ingen lön.
Jobbade svart, blev lurad före helgen.
Hemma är det tomt, barnen har inget att fika med.
Vänner skulle komma, men ingen dök upp.
Och pojkarna det är ju ändå fest för dem.
Sönerna stod bakom magra, slitna tröjor, tysta.
Jag visste inte vad jag skulle göra.
Att avvisa grannen och hennes barn på nyårsnatten kändes fel.
Kom in, sa jag.
Jag hämtar Maja.
När Maja kom ut från köket och såg gästerna, förstod hon direkt att vår lugna kväll var över.
Hej Ingrid hej grabbar.
Maja, förlåt att vi stormar in så här, sa grannen och torkade ögonen nervöst.
Vi har verkligen ingen annanstans att gå.
Bara lite, en kvart?
Maja mötte barnens blickar de stirrade till köket där doften var stark.
Kom till bordet, sa Maja och suckade tungt.
Gästerna slog sig ner och det satte fart.
Mamma, titta på allt!
utbrast den äldre.
Så mycket mat!
Kan jag få av romen?
frågade den yngre direkt.
Sätt er, sa Maja kort.
Pojkarna satte sig och den äldre grep ankbenet med handen:
Får jag, Maja?
Han väntade inte ens på svar.
Den yngre åt redan smörgåsarna med rom.
Så gott!
jublade han.
Mamma, kan jag ta mer?
Ingrid hindrade dem inte, utan började själv lägga upp:
Ät, grabbar, ät.
Hemma hade vi bara makaroner förut, nu får ni ordentlig mat.
Tonåringarna åt snabbt och glupskt.
Den äldre åt halv potatissalladen, den yngre tog all rom.
Skinkor, ostar, chark försvann i ett nafs.
Efter några minuter var fatet tomt.
Maja såg på det hela som om hon drömt mardröm.
Jag försökte skoja till det:
Vilken aptit ni har, grabbar!
Men ingen lyssnade.
De hade redan gått på ankan.
Stora bitar försvann.
Finns det bröd?
frågade den äldre.
Maja hämtade bröd utan att säga något.
Pojkarna gjorde genast nya smörgåsar.
Ingrid tvekade inte, hon åt sallad, anka, biffar.
Förlåt att det blir så men ni fattar, det är så svår tid, sa hon med munnen full.
Barnen är ju hungriga.
Efter tjugo minuter var nästan allt på bordet borta.
Sallader, anka, rom, ostar, chark och frukt allt var uppätet av oväntade gäster.
Maja satt stilla, ansiktet stelt.
Hon hade stått i köket i två dagar, lagt ut mycket pengar, kraft och känsla för att få en lugn fest tillsammans.
Men det blev helt annorlunda.
När det var femton minuter kvar till midnatt reste sig Ingrid:
Nu går vi.
Tack för allt!
Ni har verkligen hjälpt oss!
Pojkarna började klä på sig.
Den yngre nappar en bakelse på väg ut:
Kan jag ta med den här?
Gör det, svarade Maja utan att titta.
De gick, lämnandes ett snabbt nyårshälsning.
Dörren slog igen.
Jag och Maja stod kvar och såg på det som fortfarande varit ett festbord för en halvtimme sedan.
Bara smulor på tallrikarna, tomma skålar, fruktfatet tömt kvar låg några mandariner.
Såg du det där?
viskade Maja.
Såg, svarade jag lika tyst.
De åt upp allt på trettio minuter.
Allt jag lagat i två dagar
Maja
De tackade knappt, ingen av dem.
Bara tog och tuggade, ville ha mer.
Jag omfamnade henne.
Maja grät inte hon bara stirrade på de tomma tallrikarna och försökte förstå vad som hänt.
Under nyårsskålen slog vi ändå ihop våra glas.
Men festen var förstörd, liksom stämningen.
Nästa dag städade Maja köket: diskade, plockade undan lite rester.
Riktiga rester fanns knappt.
Vet du, Erik, sa hon, jag förstår att folk har det svårt.
Att lönen inte kommer.
Men varför stoppade hon inte barnen?
Varför sa hon inte Det räcker, pojkar, det är inte vårt?
Jag vet inte, svarade jag axelryckande.
De var väl verkligen hungriga.
Hungrig är en sak, svarade Maja lugnt.
Girighet är något annat.
De åt inte ens, de slukade maten som om de aldrig skulle se mat igen.
Jag sa inget, och hon fortsatte:
Och den där Ingrid sitter och suckar, spelar förtvivlad, samtidigt som hon öser mat åt barnen.
Tänkte hon på oss då?
Vad vi ska leva på sen?
På kvällen första januari mötte Maja Ingrid i trappuppgången.
Ingrid log glatt:
Hej Maja, gott nytt år igen!
Tack för igår, så himla snällt av er!
Maja såg på hennes nöjda ansikte och något släppte inom henne.
Hej, svarade hon kallt och gick förbi.
Ingrid såg förvånat efter henne.
Maja slängde sopor och kom hem.
Träffade du Ingrid?
frågade jag.
Ja.
Hur gick det?
Jag tänker inte umgås mer.
Hon får hitta andra sponsorer.
En vecka gick.
Maja mötte grannen flera gånger, i hiss och trapp men vände bort huvudet.
Ingrid försökte prata men fick inget svar.
Maja, ska du verkligen hålla på så?
frågade jag.
Jag är inte sur, svarade hon stilla.
Jag har bara lärt mig att medlidande inte är särskilt klokt.
Vi släppte in dem fick bara tomt bord och förstörd fest.
Jo, men deras situation är ju svår
Erik, sa Maja allvarligt, svårigheter ger inte rätt att glömma respekt.
De kunde bett om lite te, lite mat.
Men de tömde allt.
Och ingen sa ens riktigt förlåt.
Jag suckade det gick inte att argumentera.
En månad senare hade relationen till grannen inte återställts.
Maja hälsade kort, ibland inte alls.
Ingrid beklagade sig till de andra i huset om att Maja blivit mallig, men det rörde oss inte.
Den nyårsaftonen minns vi för alltid.
Det tomma bordet, nöjda ansikten hos oväntade gäster och känslan av tomhet.
Och vi har bestämt oss: aldrig mer släpper vi in någon som förväxlar gästfrihet med gratis kalas.
