Det var en kille som arbetade på vårt företag. Han hette Erik Andersson. Han var chef för en av avdelningarna på vårt kontor i Stockholm, och man kan inte direkt säga att han hade dåligt betalt, men ändå var han som han var. Han körde en snygg Volvo, klädde sig från välkända svenska märken och såg alltid välvårdad ut. Men han hade en stor nackdel han snålade på allt, framförallt på mat.
Varje gång vi hade rast gick han långsamt runt mellan kontoren och borden där han såg mat, satte sig av misstag och började äta utan att någon hade bjudit in honom. När han såg mat kunde han säga saker som:
Oj, vad gott det luktar här! eller Åh, har ni köpt köttbullar? Får jag smaka en? och alltid hans klassiker Vad har vi här då? Han tog genast för sig av maten.
Till födelsedagar bidrog han aldrig med pengar till presenterna, men var alltid med och gratulerade och åt av tårtan som om han själv hade lagt till något. Kollegorna lade också märke till att han alltid laddade sin mobiltelefon på jobbet för att spara el hemma, och han gick aldrig från kontoret innan han utnyttjat kaffeautomaten och vattenkylaren, för att slippa ta av sitt eget.
Kort sagt, han var snål. Han kallade det att spara pengar, men det var snarare att utnyttja sin omgivning. På vår senaste personalfest i Göteborg blev Erik lite för full, och när en kollega frågade om han tänkte gifta sig någon gång, svarade Erik:
Varför skulle jag vilja ha en fru? Då kommer hon bara vilja ha pengar för mat och kläder, och om vi får barn så går jag i konkurs. Nej, sådana utgifter klarar jag mig utan, jag fixar det bra på egen hand.
Visst, svarade kollegan, du lever bra, men det är på vår bekostnad. Då blev Erik riktigt arg och utbrast:
Ja, men jag lever smart. Jag har en fin bil, mitt hus är i toppskick, och du kan inte riktigt skryta med något, du gör av med alla pengar på mat!
Efter det ville ingen i avdelningen prata eller samarbeta med honom, och Erik var till sist tvungen att byta jobb.
Vad jag lärde mig av detta är att äkta gemenskap bygger på att ge minst lika mycket som man tar. Om man alltid tänker på att spara på andras bekostnad mister man snart gemenskapen, och pengar kan aldrig ersätta riktiga vänskapsband.
