Jag träffar en kille som heter Gustav. En reko kille med gammaldags värderingar, som verkligen tror på kärleken. Han skjutsar alltid folk till skolan, matar hemlösa djur. Han ser bra ut, har sin egen lägenhet, bil och ett tryggt jobb i Göteborg.
Jag känner mig nästan privilegierad som får vara hans utvalda och vara den han vill gifta sig med. Just nu tror jag att jag är den lyckligaste kvinnan i hela Sverige. Mina väninnor är avundsjuka och säger i kör: “Ta vara på honom, en sådan kille får du inte tappa.”
Så jag försöker att inte förlora honom, och han verkar hålla fast vid mig också. Men min lycka blir inte långvarig.
En dag kommer Gustav hem märkbart nedstämd och undviker min blick. Jag frågar honom länge vad som har hänt. Till slut erkänner han att han träffat mitt ex av en slump. Det är värt att nämna att jag inte har haft någon kontakt alls med mitt ex. Jag har aldrig visat Gustav en bild på honom, han vet inte ens hur mitt ex ser ut. Så troligtvis var det Gustav som själv letade upp honom. Men mötet mellan Gustav och mitt ex är bara början.
Låt oss säga att det hela var en tillfällighet och att Gustav kände igen honom ändå. Men det var Gustav själv som tog kontakt och började prata. De rökte några cigaretter och samtalet gled in på mig. Jag har aldrig dolt något för Gustav, men undrar ändå vad de kan ha talat om. Att säga att jag är chockad är en underdrift. Min blivande make erkände att han borde ha låtit bli. Det visade sig att Gustav frågat ut mitt ex om hur jag var, hur min personlighet är, varför vi gjorde slut och så vidare.
Jag kunde inte hålla tårarna tillbaka. Det känns som ett svek att träffa mitt ex och fråga ut honom om mig när jag själv finns här, när han kan fråga mig vad som helst. Är det normalt? Är det okej att göra så? Varför, Gustav?
Mitt ex hade såklart sagt en massa skitsnack om mig. Och Gustav försöker fråga mig om det är sant. Varför ska jag stå och försvara mig mot saker som aldrig hänt? Någon sprider rykten måste jag förklara mig?
Plötsligt inser jag att jag har förlorat respekten för honom. Jag kan förstå farmödrar som sitter i parken och skvallrar om alla. Men de är ändå farmödrar. Du är en vuxen man! Varför går du bakom min rygg och letar information? Du har själv valt att leva med mig, jag är din blivande fru. Jag har aldrig gett dig anledning att misstro mig. För mig var hans beteende så lågt och smutsigt att min vilja att vara med honom försvann direkt. Jag hittar inga ursäkter för honom. Jag skulle aldrig kunna förlåta ett sådant svek.
Jag har alltid tänkt att om någon skulle säga något illa om en annan mans flickvän så skulle han, i bästa fall, bli upprörd. I värsta fall kanske han skulle ta det till konflikt. Men att medvetet söka upp sitt blivande frus ex och fråga ut honom om henne bakom hennes rygg det övergår mitt förstånd.
Så där föll den perfekta Gustav i mina ögon… Då förstod jag vad den äldre generationen alltid sagt. Att respekt är det allra viktigaste i en relation. Jag har aldrig varit extrem, men mäns skvaller är mer än jag någonsin kan tåla. En man får ha svagheter, tårar, infall, misstag, ja till och med kantighet. Men att bete sig som en skvallrig tant och tro på alla rykten aldrig!
