För ett år sedan blev jag ensam kvar. Efter min mans begravning tog det tid innan jag kunde tänka klart igen, och då insåg jag att ensamheten inte var mitt enda bekymmer. Det var helt enkelt så att pengarna började sina. Jag lever så sparsamt jag bara kan, nekar mig själv minsta lilla extra, men ändå dyker det alltid upp oväntade kostnader mediciner, läkarbesök och sådant.
Min man och jag har uppfostrat två barn och vi har alltid försökt hjälpa dem så mycket vi kunnat, gett dem varje krona vi haft över. Många av de större inköpen till deras familjer har vi hjälpt till med ekonomiskt. Jag vet inte vad ödet har i beredskap för mig, men hur som helst kommer min lägenhet att ärvas av min son och dotter, om jag inte bestämmer något annat i mitt testamente, vilket jag inte tänker göra. De är utbildade och smarta, de förstår förstås vad en bostad i Stockholm är värd och vad det kan innebära att få ärva min lägenhet en dag.
Jag har vid något tillfälle försökt ge mina barn en hint om att det är svårt för mig ekonomiskt, att det vore en väldig lättnad om de kunde ta över avgiften till föreningen och elräkningarna då skulle inte pensionsdagarna kännas så ångestfyllda. Min dotter låtsades som om hon inte förstod vad jag menade, och min sons fru håller hårt i familjens pengar, så mina ord har bara försvunnit ut i tomma luften.
Ungefär vet jag hur mycket både min dotter och son tjänar, och jag unnar dem allt. De har råd att ha bil, att resa på semester långt bort. Barnbarnen får alltid pengar till sitt; ibland ser jag hur de slösar mer på ett besök på café än vad jag har att leva på en hel vecka. Då kan jag inte låta bli att undra om vi verkligen har fostrat våra barn till att inte bry sig, till att titta åt ett annat håll när deras egen mamma knappt klarar sig. Min man och jag har alltid varit ett gott föredöme, vi var de som åkte hem till våra föräldrar med matkassar, betalade för deras läkemedel och hjälpte dem till doktorn.
En väninna till mig föreslog att jag skulle flytta in hos min son eller dotter utan att fråga först ens och hyra ut min egen lägenhet. Så vill jag verkligen inte behöva lösa situationen, men blir det ingen förändring efter nästa samtal med barnen så kanske jag inte har något val. Min pension räcker inte, och allt mitt sparande har gått till just mina barn…
