Du, jag måste berätta hur det har varit det senaste året. Allt förändrades när min man gick bort, och efter begravningen tog det ett tag innan jag orkade samla mig. När chocken la sig slog det mig att utöver ensamheten hade jag ett annat problem jag hade verkligen ont om pengar. Jag lever så sparsamt jag bara kan, slösar aldrig och unnar mig ingenting extra, men ändå kommer det där oväntade utgifterna, för mediciner och läkarbesök och sånt.
Vi har ju två barn, jag och min man, och genom åren har vi alltid försökt hjälpa dem så gott vi kunnat. Varenda krona vi kunnat avvara har gått till dem mycket av det vi köpte till hemmet blev kvar i deras egna familjer. Jag vet inte om det var meningen att det skulle bli så här, men ärligt talat, lägenheten jag bor i nu kommer ju gå till min dotter och son när jag inte finns kvar om jag nu inte bestämmer mig för något annat i mitt testamente, men det lär väl inte hända. De är smarta och vet exakt vad en bostad i Stockholm är värd och att det betyder mycket att få ärva en sån.
Jag har faktiskt vid två tillfällen försökt försiktigt antyda för barnen att det är svårt för mig att få ihop det ekonomiskt. Om de bara kunde hjälpa till med hyran och elen, så hade jag sluppit ligga vaken och undra hur jag ska klara mig till nästa pension. Men min dotter bara låtsades att hon inte riktigt förstod vad jag pratade om, och hos min son är det svärdottern som har hand om ekonomin, så mina små hintar verkar ha försvunnit i luften.
Jag vet ungefär vad både min dotter och son tjänar, och jag är verkligen glad för deras skull de kör omkring i fina bilar, och tar semesterresor utomlands. Barnbarnen får alltid fickpengar, och när jag ser hur lättvindigt de spenderar summor som nästan motsvarar min pension, kan jag inte låta bli att tänka: har vi fostrat så här känslokalla barn, som inte ens ser att deras egen mamma knappt har råd med mat? De verkar inte känna för att hjälpa till, trots att vi alltid var sådana föredömen själva vi hälsade på våra föräldrar med matkassar, köpte deras mediciner och betalade doktorer, och allt sånt där.
En väninna till mig föreslog att jag skulle flytta in hos min son eller dotter, utan att ens fråga dem först, och hyra ut lägenheten för att få in en extra slant. Och det känns faktiskt helt främmande för mig, men det kanske blir min enda utväg om det inte blir något resultat efter nästa samtal med barnen. Jag klarar mig bara inte på pensionen, och alla besparingar jag hade gick ju till barnen så är det bara.
