Min bror har alltid varit en blyg pojke, redan som liten syntes det tydligt. Åren gick men inget förändrades. I skolan hade han nästan inga vänner alls, trots att Gustav, som han heter, var en godhjärtad kille. Hans tillbakadragna sätt gjorde det också svårt för honom att närma sig flickor. På universitetet bestod hans studiegrupp bara av killar. När han blev förtjust i en flicka valde hon till slut en annan pojke, just för att Gustav aldrig vågade säga vad han kände. Personligen hade han inte mycket tur med kärleken, men karriärmässigt gick det riktigt bra.
När han var färdig på Chalmers i Göteborg, fick min bror ett arbete, köpte en etta i Majorna och började hjälpa till en del hemma. Åren fortsatte att trilla förbi, men han hittade aldrig någon passande flickvän. Jag försökte till och med presentera honom för några av mina väninnor, men det ledde ingen vart. Tjejerna sa tydligt att de inte visste vad de skulle prata med Gustav om, trots att han var trevlig på sitt sätt. Så småningom dök dock en tjej upp som lyckades vinna hans hjärta. Gustav blev närapå lysande av lycka för första gången i mitt minne.
När det gäller mig själv så tänker jag att det är bättre att vara ensam än att bli tillsammans med någon som Gustav. Hans nya flickvän, Märta, arbetar som kassörska på ICA och har två barn från ett tidigare äktenskap. Hon har inte heller några högre studier eller en egen bostad. Jag förstår faktiskt inte varför min bror är med henne. När Gustav presenterade Märta för våra föräldrar, var mamma nära att svimma och föreslog snabbt att Märta borde gå hem. Jag tycker synd om min bror. Han har varit ensam länge, och när han väl hittar någon så är det inte någon som är bra för honom. Gustav vägrar lyssna på vare sig mamma eller pappa. Kärleken är verkligen blind ibland. Jag hoppas att min bror snart inser sitt misstag och gör slut.
Hur skulle jag kunna övertala honom?
