Min man och jag levde tillsammans i tio år. Vi hade en fin familj, något som många nog skulle avundas. Men, med tiden och när barnen kom, blev livet annorlunda; små konflikter började smyga sig in.
Jag minns en särskild dag, då jag upptäckte att barnens leksaker saknades och inte vilka som helst, utan riktigt dyra sådana. Jag började med att fråga barnen, sökte igenom hela lägenheten från topp till tå, men leksakerna var borta. Jag kände mig som i en saga av Selma Lagerlöf, där mystiken hänger i huset. Även min man letade, men vi fann inget.
Min svärmor, Birgitta, brukade ofta hälsa på oss. Hon älskade att leka med barnbarnen och efter kaffet på balkongen gick hon alltid in till barnen och tillbringade tid där. Den gången var det annorlunda; hon svepte snabbt in i barnens rum bara någon minut, och gick sedan hem.
När ännu en leksak saknades började jag återigen fråga dem som bodde under vårt tak. Alla sa att de lekte med samman andra saker. Till slut mindes min son att mormor höll just den leksaken i handen och stoppade ner den i sin tygväska innan hon gick. Min man bestämde sig för att prata med sin mamma om det.
Några dagar senare hade vi släkt och vänner över på middag. Vi glömde bort hela saken, tills min svärmor hastigt tog avsked. Då såg jag att ytterligare en leksak stack ut ur hennes väska.
Jag krävde förklaring. “Jag vill tvätta dem!” sa hon. Men jag förstod att det var en lögn. Efter lite diskussion erkände hon att hon tagit leksakerna till sitt systerbarn pojken har sällan råd till sådana presenter, berättade hon, så hon ville ge honom lite glädje.
Vi pratade ut, och hon lovade att inte göra om det. Trots det fortsatte leksaker försvinna. Min man hamnade till slut i en ordentligt familjebråk med sin mamma om att hon tog och gav bort våra barns saker.
Det gick så långt att barnen själva märkte vad som hände. De bad farmor att inte komma längre, för att hon stal deras leksaker. Nu hittar vi ständigt på tusen ursäkter när svärmor vill hälsa på.
Ja, ibland får man faktiskt skylla sig själv.
