Det har alltid varit min och min makes dröm att bo nära havet. Under tio långa år reste vi till kusten, letade efter oss själva, sparade varje krona vi kunde för att kunna köpa en bostad i någon av de populära semesterorterna. Vi siktade inte på något lyxigt; det skulle räcka med en vanlig två- eller trerumslägenhet och vi brydde oss egentligen inte om hur den såg ut.
Nu har drömmen äntligen blivit verklighet. Visst, vi har fortfarande lån att betala, men målet är nått. Havet, vår egen lägenhet bara ett stenkast från stranden precis som vi alltid velat.
De första två månaderna var en befrielse. Jag kände lättnad, och vi kunde äntligen slappna av. Sedan kom min mamma på besök. Hon såg vår hemtrevliga lägenhet och bad vänligt om en extra nyckel, så hon kunde titta förbi spontant när hon ville. Min man och jag tänkte inte mycket på det men med tiden visade det sig att det “vänliga” extranyckeln snart blev ett multiplikat.
En morgon när vi låg kvar i sängen hörde jag hur låset började snurra och någon knackade försiktigt på dörren. Min man, halvt motvilligt, trodde att “kära mor” hade kommit och klädde snabbt på sig för att möta dagens första besökare. Till hans enorma förvåning stod det en familj med två barn i hallen. När jag också kom ut såg jag att det var min kusins familj.
Vi försökte alla vara glada över den oväntade träffen. Min kusin berättade, utan att skämmas, att hon gjort en kopia av mammas nyckel, och att mamma sagt att vi skulle uppskatta en sådan överraskning.
De här “turisterna” stannade hos oss i en vecka. De hade tagit med sig mat från sin by, så maten blev inget problem, men känslan av att ha en annan familj i vårt hem dessutom med semesterhumör gav varken mig eller min man något extra hopp om avkoppling.
Efter att kusinfamiljen åkt ringde jag min mamma och bad henne att inte göra om det där i framtiden. Hon förstod inte varför jag blev stressad och sa att ingenting var farligt; min kusin var väldigt nöjd, och de såg fram emot att få gratis boende vid havet varje sommar.
Snart började fler släktingar dyka upp, inspirerade av mamma. Fastrar, farbröder, syskonbarn och andra “närstående” dök upp som från ingenstans och ofta blev det så att flera kom samtidigt. De hälsade glatt och sa alltid:
Jaha, var skulle vi annars mötas än hemma hos Vendela!
Men Vendela jag var aldrig riktigt medräknad, och min man ännu mindre. Vi, ägarna, fick knappt en blick när släktingarna tog för sig!
Efter två somrar av såna här “besök” bad jag min mamma att lämna tillbaka nyckeln. Då blev hon upprörd och anklagade mig för att vara stroppig och för att distansera mig från familjen. När jag berättade om samtalet för min man, kramade han mig och sa:
Inser du att det är så många nycklar ute nu, att mammas nyckel inte alls löser problemet? Om du är okej med det, byter vi dörr och lås imorgon.
Jag blev inte arg. En vecka senare satt vi tysta och lyssnade när vår nya dörr testades av några förvirrade släktingar med gamla nycklar. Mobilen ringde också, men vi svarade inte.
På kvällen fick jag ett utbrott från mamma hon skrek indignerat att min tremänning hade tvingats sova på stationen och vänta på sitt tåg. När jag frågade vad denne ovälkomne gäst egentligen hette, hörde jag bara några korta pip…
Därefter följde ytterligare två misslyckade försök att “ta över” vår lägenhet. Den nya dörren höll, och jag och min man kände oss äntligen trygga i att detta det är vår lägenhet, inte någon genomgångsplats för släkten.
Mamma besöker oss inte längre, i solidaritet med resten av släkten. Jag försöker ändå hålla en fungerande relation med henne, men någon mer ska inte få komma in. Det här är min och min mans område, som vi slitit oss till.
Av någon anledning har ingen av mina släktingar ens försökt ta samma väg som vi, att faktiskt köpa en egen bostad vid havet. Men att komma till färdigt, det uppskattar de och det är de, till skillnad från oss, väldigt glada över!
