En god vän till mig, en kvinna vid namn Ylva, blev inlagd på sjukhuset med en sjukdom som alla numera känner till. Sjukdomsförloppet var komplicerat båda lungorna var drabbade. Under tiden hon låg inne på sjukhuset blev hon dessutom uppsagd från sitt jobb. När Ylva till slut fick komma hem igen var det ingen som förväntade sig att hon genast skulle börja leta nytt arbete. Läget i Sverige var verkligen tufft, och alla höll krampaktigt fast vid sina jobb så gott de kunde. Det var omöjligt att få något jobb på ett bra företag, och någon kassa på ICA kunde hon inte stå i heller, då hon fortfarande var sjuk och inte orkade. Därför började Ylva i lugn och ro söka något inom sitt område, samtidigt som hon fixade lite hemifrån.
När hon nu ändå gick hemma, bestämde hon sig för att städa ordentligt medan tiden fanns. Hon började rensa bland sina filer där på datorbordet och hittade plötsligt en anteckningsbok. Det förvånade henne, för den hade hon inget minne av att hon haft förut. Hon funderade lite tänk om det var gamla nummer eller adresser till någon gammal flamma? Nyfiket öppnade hon boken, och ett bunt kvitton ramlade ut. På varje sida stod det, med hennes mans prydliga och entusiastiska handstil, uppskrivet alla inköp han gjort: ansiktskrämer, D-vitaminer, injektioner (2 behandlingar).
Ylva satt där med händerna skakande. Då gick det upp för henne varenda pryl hennes man köpt åt henne, särskilt under sjukdomen, var noggrant listad, och priserna var sammanräknade. Med jämna mellanrum hade summan summerats ihop längst bak i boken, och på så sätt upptäckte Ylva att hon just då var skyldig honom nästan en miljon kronor! Alla hennes medicinska utgifter till och med en del av mathandlandet var nedskrivet där!
Jag blev själv helt ställd när Ylva berättade, men imponerades över hur sansad hon var. Hon ringde inte genast honom och röt ifrån, och hon slängde inte heller någon laxerande i hans köttbullar, utan höll sig lugn tills han kom hem från jobbet. Hon ställde fram middag åt honom, frågade artigt hur hans dag hade varit, och tog först därefter upp saken. Allt väldigt svenskt lugnt, sakligt, och utan hårda ord.
Och maken, som hette Erik, svarade bara kort och gott: “Vad är problemet? Vi hade ju inte gemensam ekonomi innan du blev sjuk, eller hur? Och nu har jag fått täcka allt själv, så när du väl börjar jobba igen får du ta lite extra tills det är jämnat ut. Jag tänkte köpa en ny laptop för pengarna som blir över, för den gamla klarar inte av de senaste spelen”
Jag lärde mig något viktigt av det där samtalet. Det spelar ingen roll hur länge man varit ihop i Sverige frågor om pengar kan verkligen väcka känslor. Man behöver alltid prata igenom vad som känns rätt och rimligt, och inte bara utgå ifrån vad som verkar praktiskt rättvist. Nu vet jag vad jag själv vill inte göra om jag hamnar i samma sits.
