Jag jobbade på samma företag i sju år.
Började som assistent och jobbade mig upp till administrativ samordnare.
Två år in tipsade jag in min bästa vän Stina på ett vikariat.
Jag lärde henne rutinerna, gick igenom systemen, gav henne alla viktiga kontakter och räddade henne från pinsamma misstag mer än en gång så att hon inte skulle hamna i frysboxen.
Vi åt lunch ihop varje dag, gick ut på fredags-AW och jag litar nog mer på henne än på min egen moster.
För ett halvår sen kom det ut att en tjänst som avdelningschef skulle bli ledig.
Chefen vände sig till mig och sa att jag var med bland toppkandidaterna.
Jag började dyka upp en kvart tidigare, gick hem sist av alla, tog överdrivet mycket ansvar och fyllde i Excelark tills tangenterna glödde.
Stina peppade mig ständigt: Den där rollen är din, Elin, du om någon förtjänar den! Jag delade glatt med mig av mina planer inför internintervjun till och med småtrixen jag tänkt använda.
På intervjudagen dök även Stina upp i väntrummet, leende och med resekaffe i handen.
Hon hade inte sagt ett ord till mig i förväg.
När jag såg henne där slängde hon ur sig ett: Jag bestämde mig för att ge det ett försök. Jag försökte tänka positivt konkurrens, javisst, men ändå.
En vecka senare kom beskedet: det var Stina som fått chefstjänsten.
Jag satt kvar vid skrivbordet med fönstret till Teams öppet men kunde inte ens låtsas jobba.
Snart började saker ske: min nya chef Stina ändrade på rutiner jag själv byggt upp.
Jag blev petad från vissa projekt och blev tillsagd att göra rapporter ingen efterfrågade.
En kollega nämnde att Stina gått runt och sagt att jag saknar ledaregenskaper och dessutom att många av de idéer hon nu lanserade egentligen var mina sådana jag delat när vi var vänner.
En dag ställde jag Stina mot väggen på fikarasten: Varför sa du allt det där om mig? Hon svarade kallt: Det är jobbet, Elin, inte vänskap.
Jag måste ju säkra min position. Jag påminde henne om allt jag gjort för henne.
Hon ryckte på axlarna: Det var ditt val.
Jag bad dig aldrig.
Sedan dess är stämningen på kontoret ungefär lika behaglig som ett regnigt novemberlov i Sundsvall.
Hon pratar till mig som om jag var senaste vikarie, rättar mig offentligt och ger mig arbetsuppgifter som är lika meningslösa som den där gamla TV-avgiften.
Jag kommer hem till min trötta katt Lasse, gråter ett skvätt och tanken på att säga upp mig och börja om gnager varje kväll men stoltheten stretar emot.
Just nu står jag inför ett vägskäl: ska jag bita ihop och härda ut, för att inte sitta pank i Stockholm i juni, eller våga släppa taget och lämna allt och börja om kanske som administratör på annat håll?
Så, vad skulle du gjort?
Skulle du stannat eller gått?
