I barndomens dimmiga landskap vandrade jag och mina syskonvi var nästan jämngamla, men min syster, Märta, fick alltid nya kläder medan jag ärvde hennes gamla klänningar och stickade tröjor. Hon var som en sol som föräldrarna kretsade kring, de gav henne särskild uppmärksamhet, speciella resurser, och fyllde hennes vida marina med drömmar. Jag själv var som en skugga i hallen, ibland knappt synlig för någon, förutom katten Sigvard som brukade lägga sig på mina fötter utan att döma.
De satsade sina surt förvärvade kronor på hennes utbildning, inskjutna mellan stjärnklara sommarnätter och regnvåta höstmorgnar, medan jag själv gick vilse bland bibliotekshyllor utan vägledning. Trots att mina betyg dansade högt som björklöv i vinden, mötte de aldrig mina prestationer med glädje eller ens nyfikenhetsom om mina triumfer var ekon från en främmande skog.
Den där svagheten i mitt hjärta, låg självkänsla, höll mig bunden som ett gammalt måttband kring midjan. När jag blev antagen till Lunds universitet reagerade pappa med ett trött: “Har du ingen stipendium får du väl jobba i en kiosk, Elin.” Mitt namn, så svenskt och vackert, kändes lika blekt som ett vinterblekt äpple.
Besviken över deras kalla likgiltighet hamnade jag i en studentkorridor fylld av drömarom, där jag mötte Augusthan log som om han bar på en hemlighet från norr. Plötsligt virvlade tiden, och jag blev gravid. Vi bestämde oss, mitt bland kursböcker och enklare köksstolar, för att gifta oss.
Föräldrarna blev som isflak i Bottenviken, bestämda och kalla. Gör dig av med barnet, du förstör allt! skrek mamma. De kallade mig ord som var lika kalla och djupa som ett bottenlöst vårdike, och vägrade ge ett öre eller en kram. Samtidigt köpte de en glansig Volvo till Märta, medan min verklighet bestod av regniga busshållplatser och billiga snabbmakaroner. Men trots att jag var fattig på deras stöd föddes vår son, och Augusts föräldrar räckte oss nyckeln till en liten lägenhet i Malmö där solen ibland dröjde sig kvar sent i fönstret.
Mina föräldrar ringde knapptnågra pliktskyldiga gratulationer över luren, men annars var de som mjölkvita dimridåer, flyktiga och utan form. Åren flöt som tysta svanar på en sjö; vår son växte och vi fick ännu ett barn. Livet blev ljusare, för att Augusts kärlek och hans familjs stilla omsorg byggde en ny bro över mina frusna inre vatten.
En dag ringde mamma, rösten tunn som en fjärran röst i skogen. Märtas bröllop blir storartat. Kan du ta ett lån för att betala för festligheterna? Från fjärran, bland Malmö kanalers vass, hörde jag mig själv svara: Nej, nu får det vara nog. Då bannlyste hon mig, kallade mig för vind i vinden, inte längre en del av mitt gamla hem.
Där och då, i den drömlika, blå skymningen, förstod jag att nu skulle jag stå rakryggad, förankrad som en gran i den svenska myllan. All smärta, all känsla av osynlighet, rann bort som is på vårenför min sanna familj vävde jag själv, av kärlek och tålamod, tillsammans med August och barnen. Jag såg att riktig familj är som svensk midsommar: ljus, värme, och dans i en evig cirkel av omtankeinte bara blodsband, utan de osynliga trådar vi spinner med hjärtat.
