Jag svävade genom mitt arbetsliv som om jag vandrade genom en frostig skog, med slingrande stigar och eldsken som glimmade mellan snötäckta grenar.
I sju år hade jag jobbat på samma firma vid en röd träbyggnad någonstans på Södermalm.
Jag började längst ner, som assistent, och klättrade långsamt upp till samordnare för administrationen.
Två år in i drömmen lockade jag min bästa vän, Juni Andersdotter, att börja där, efter en fika med kanelbulle på ett café vid Nytorget.
Jag visade henne hur systemen fungerade, berättade om de osynliga spelreglerna och gav henne namn på dem man kunde lita påoch dem man skulle akta sig för.
Jag täckte upp för hennes misstag, så att ingen på avdelningen skulle se.
Vi delade lunch vid Årstaviken, drack öl på fredagskvällarna hos Kristinehovs Malmgård, och jag litade helt på henne.
En dag svävade nyheten in som en vindil genom kontorsfönstretdet skulle öppnas en tjänst som chef.
Min chef, Gustav, sa att jag var en stark kandidat.
Plötsligt började jag tassa in på kontoret innan solen hunnit upp, och smög ut först när tunnelbanan blivit tom.
Jag axlade mer ansvar, började till och med hantera vissa IT-ärenden.
Juni upprepade jämt: Den platsen är ju din, Freja.
Du förtjänar den. Jag delade allt med hennetankar, oro, till och med mina planer för det interna chefssamtalet.
När intervjudagen kom satt Juni där utanför chefens dörr med en kopp blåbärssoppa i handen.
Hon hade inte sagt något i förväg.
Våra blickar möttes och hon sa lugnt: Jag tänkte försöka. Mitt inre frös till och logiken suddades ut, som om jag gått vilse på en snötäckt gata i Uppsala.
Jag försökte att tänka att det bara var en dröm.
En vecka senare fick vi svaretdet blev Juni som valdes till chef.
Jag satt framför min dator med ett berg av arbetsuppgifter och skärmen flimrade som vatten under isen, och kunde inte ens röra mig.
Efter det började allt förändras på ett drömlikt vis.
Som ny chef ändrade Juni de rutiner jag själv hade byggt; processer slingrade sig som älvvatten mellan isflaken.
Hon tog bort mina uppgifter, krävde långa rapporter om oväsentliga saker.
Någon viskade över kaffemuggarna att hon sagt att jag saknade ledaregenskaper, och så många idéer hon lät som sina egna var ändå mina, berättade jag för henne på en promenad genom Hagaparken.
En dag samlade jag mod och frågade henne rakt ut medan vi drack bryggkaffe på Götgatan: Varför sa du det där om mig? Hon svarade bara, med blicken fäst vid det grå februariljuset: Det här är jobb, inte vänskap.
Jag behövde säkra min plats. Jag påminde henne om alla gånger jag lyft henne, men hon sade: Det där var ditt val.
Jag bad dig aldrig om det.
Kontoret blev kallare därefter, som om det snöat inomhus.
Juni pratade med is i rösten, tillrättavisade mig inför andra, la på mig meningslösa sysslor.
Jag gick hem genom gatorna i Vasastan med tårar på kinderna, ångestfrusen, med en längtan att bara försvinna.
Ändå brann ilskan i mig, för jag ville inte lämna stilla utan ett spår, som om inget hänt.
Nu står jag vid en korsväg i mitt märkliga drömliv.
Ska jag dröja kvar och uthärda i den tysta, snötäckta oronså att jag i alla fall har ett arbete och kan fortsätta betala hyran med svenska kronor?
Eller ska jag släppa taget, glida ut bland isflaken, och börja om från början?
Vad skulle du gjort, om drömmen varit din?
Skulle du stannat i vintern eller vågat kliva ut i okänt vatten?
