Du, vet du vad jag har tänkt på? Numera fylls mammagrupperna på nätet med frågor om vad man ska ha i reseapoteket och om man får ha barnvagn med sig i kabinen. Samtidigt sitter alla andra resenärer bredvid och laddar upp inför flygresan och försöker hålla nerverna i schack. Allting har blivit så annorlunda. Förr i tiden skämdes man nästan över att visa att man var trött på barn på resor, man skulle liksom älska barn och bara gilla läget. Nu snackas det om att flygbolagen ska införa särskilda barnfria sektioner så man slipper blandas med småbarnsfamiljer. När hände det här egentligen?
Hoppas ni får en trevlig flygning!
Det är liksom trendigt nu att man inte ska pausa livet bara för att man får barn. Man ska fortsätta jobba, gå ut och ha sitt sociala liv, gå på konserter, resa så mycket man orkar oavsett hur gammalt barnet är. Våra mammor levde inte alls så, de hade annat fokus. Man kan knappt tänka sig en svensk mamma promenera in på restaurang på 60-talet med en bebis på höften. Eller ens på 80-talet. Då var det snarare något man såg som en liten lyx nästan.
Hur mycket man än förnekar det, så är det stressigt att resa långt med barn både för barnet och för föräldrarna. Vill man att alla ska ha det okej, då krävs det faktiskt lite ansträngning. Det är väl just det många inte orkar ta sig för. Så fort folk går på semester så slappnar de av direkt och hoppas att ungarna klarar sig själva. Och det är ju då andra åker på det man är liksom i händerna på andras barn och deras föräldrar.
Vi svenskar gillar verkligen bekväma flygresor. Ingen vill sitta två timmar i oväsen och kaos när man lagt fem tusen spänn på en flygbiljett. Folk klagar över hur trångt det är mellan sätena bara för att de vill kunna sträcka ut sig ordentligt. Så tänk dig då när man har en femåring bakom sig som diggar att gunga ditt säte fram och tillbaka. Jag har då aldrig sett någon le åt det där, eller charmas av någon som gör geten där bak.
Den utdöende dagisavdelningen.
Jag lovar, jag försökte vara trevlig en gång. Det satt sig en mamma bredvid mig med en liten bebis, knappt ett år. Men alltså, det visade sig att hon hade en hel barnaskara med sig! Helt plötsligt hade de spritt ut sig, tog plats både framför och bakom, spred ut sina prylar, diskuterade glatt mellan raderna och skickade flaskor och nappar kors och tvärs. Jag kände att det enda som saknades var att de adopterade in mig. Helt ärligt, det var riktigt jobbigt. Jag fick hålla i diverse grejer utan att någon sa tack, och typ tre gånger var jag nära att få hett vatten ur termosen över mig. Fantastiskt! Fanns liksom ingenstans att fly, jag fick nästan lust att hoppa ut genom fönstret.
En annan gång satt jag på tåget och såg en mamma och hennes fyraåriga dotter. Mamman gjorde exakt allt hon kunde för att barnet inte skulle störa någon annan det syntes verkligen. Men alltså, ändå blev det typ Alva, ska vi gå hit, Alva, ska vi gå dit, ska vi titta ut?, ska vi rita? så blev det fyrtio minuter med högljudd färgläggning och val bland alla möjliga färgpennor och motiv av hundar och katter och jag vet inte vad. Man visste knappt vad som var värst.
Man undrar ju hur man ska låta bli att bli en sån där sur vuxen som helst skulle vilja ha folk hemma tills deras ungar är stora nog att förstå vad sitt still betyder. Visst, om ett barn är sådär lugnt att det kan sitta tyst i tre timmar och bara teckna för sig själv tills det somnar medan man fortfarande är halvvägs genom Norrlands skogar fine. Men jag är tveksam om de ens existerar?
Och det där är alltså bara småbarnen, man ska inte ens börja prata om bebisar som skriker på start och landning och typ hela resan. Om man förut kanske hade otur och träffade på en sån per plan, så är det idag alltid tre eller fem plus totala småsyskonskara som kutar i mittgången och skrattar och hojtar. Man kliver av planet lika urlakad som efter själva flygturen.
Och du, tro inte att jag är någon sån där barnfri-människa. Jag har gjort resor med småbarn själv, tvingad eller ej. Men ärligt talat, jag har inte det tålamodet att vara reseledare och barnvakt på semestern. Vi började resa igen först när dottern Siri blev stor nog att man kunde räkna till tio på fingrarna och säga sitt still nu, rör inget!”. Då gick det. Men folk brukar inte tänka så, de bjuder hellre på hela aktivitetskalaset till barnen, tycker barnen måste springa runt för att det är viktigt för kroppen och så är alla nöjda med det.
