Medan mammor översvämmar familjeforum med frågor om vad som egentligen bör med i första hjälpen-kitet och om man får ta med vagnen in i kabinen, sitter andra resenärer bredvid och förbereder sig för flygnervsammanbrott. Nuförtiden är det enkelt: det började med någon överambitiös människa som försökte ge vuxna med barnskam-attityder en lektion om kärlek, och nu vill folk helst ha barnfria kupéer och nästan skyltar som skiljer barnfamiljer från resten av mänskligheten. Hur hamnade vi här egentligen?
En riktigt trevlig resa önskas!
När blev det trendigt att inte låsa in sig bara för att man har fått barn? Idag ska man jobba, gå på middagar, vara social och ja, varför inte bila genom Europa eller spontanflyga till Paris även med en nyfödd. Oavsett om lille Edvin är tre veckor eller fem år livet pågår! Våra gamla svenska mammor hade knappast denna grandiosa inställning. Tanken på att gå ut och äta med spädbarn på 60-talet är nästan lika begriplig som att ha simskola för älgar. Och visst fattar man varför!
Hur mycket någon än försöker ignorera det: att resa långt med små barn är stressigt för alla både föräldrar, barn och de stackare som råkar sitta bredvid. Vill man att alla ska ha det hyggligt får man faktiskt anstränga sig, men många verkar tycka att semestern börjar i samma sekund som man kliver på planet. Ungarna får klara sig själva och resten får helt enkelt stå ut.
Alla vill ju flyga bekvämt! Ingen tycker två timmars oljud och barnskrik är ett rimligt pris efter att ha hostat upp 2 000 kronor för SAS-biljetten. Svenskar gnäller gärna på avståndet mellan sätena tänk då vad de tycker när någon femåring börjar kicka sätet och experimentera med svensk gungteknik. Jag har aldrig sett någon vända sig om, le och ta en runda får i hagen med barnet.
Förskola på flygande fot.
Jag försökte en gång vara artig. När en kvinna med baby på knappt ett år satte sig jämte mig, kände jag stresspåslaget direkt. Tänkte att ja ja, bara en liten. Men så fel jag hade! Familjen bestod av två vuxna, tre barn och ett gäng ryggsäckar och de bredde ut sig i alla väderstreck. De bytte nappar, flaskor och kläder tvärs över mittgången. Jag förväntade mig nästan att bli adopterad till slut. De bad mig hålla saker utan så mycket som ett tack, och jag riskerade att bli skållad med termosvatten flera gånger. Fantastiskt! Fönsterutgången låg visst lite för högt.
En annan gång, under en evig tågresa mellan Göteborg och Luleå, var en mamma och hennes fyraåriga dotter min kompanjon. Modern försökte verkligen underhålla sitt barn så att ingen annan skulle lida, men oj vad det lät: Saga, kom vi går hit!, Saga, rita lite nu!, Nej vi kollar ut!, Nu alla pennor fram! och 40 minuter med fullfärgs illustrationer av pudlar och katter, kommenterat i högsta volym. Vad är värst egentligen?
Det är lätt att förstå dom som ibland tycker att småbarnsföräldrar borde stanna hemma tills ungarna kan kvala in till Robinson. Visst, om Saga är den där typen som tyst och fokuserat målar en hel flight utan att ens sucka, och snällt somnar med näsan i målarboken kör på. Men finns sådana barn i verkligheten?
Och då har vi inte ens kommit till spädbarnen som gallskriker vid start och landning. Om det förr var ett skrikande spädbarn per plan ibland noll så är det numera minimum tre, plus en klunga syskon som rusar som yra ekorrar i mittgångarna. Man lämnar kabinen i samma hastighet som planet landade.
Jag säger det direkt: jag är inte någon barnfri fanatiker. Jag har själv testat semester med småbarn. Men om jag ska vara ärlig det var påtvingat. Och visst, nu när min unges ålder går att räkna på två händer och han faktiskt följer enkla order (sitt ner och rör inget, för tusan!), så går det. I teorin alltså. Svenskar verkar dock tycka att det går utmärkt att langa med sig hela duplo-lådan, träningspass, pedagogiska aktiviteter och klippkort till lekparken för utvecklingens skull och sedan lutar de sig tillbaka. Sen får vi andra ta skydd i bagagehyllan.
