Karin är sextio år gammal. Hon har två barn och bor med sin man i en tvåa i utkanten av Uppsala. Fast, det är nog fel att säga att hon “bor med sin man” det är snarare så att hon har stått ut med honom i alla dessa år. Hans temperament har alltid varit svåruthärdligt. Han är både självupptagen och stolt, och hans hjärta tycks vara hårt som granit. Allting hemma måste ske på hans sätt, annars blir det problem. Det är också därför Karin stannat kvar kanske av vana, kanske för barnens skull.
Barnen, ja. Dottern heter Maja och har varit gift med sin man Jonas i tolv år. Tillsammans tog de ett bostadslån på sin lägenhet i Sundbyberg och har ändå lyckats hålla sig över ytan. Alla extra pengar och bonusar går direkt till lånet, och det händer ändå att de har råd att ge sina två barn nya kläder och en och annan liten utflykt.
Majas bror, Olle, har däremot klarat sig lite bättre. Han äger flera lägenheter i Stockholm och dessutom en stuga ute på landet nära Värmdö. En dag ringde han sin syster med nyheter. “Mamma och pappa ska skiljas det var mamma som tog initiativet. De har redan sålt lägenheten och delat på pengarna,” sa Olle. “Jag har lovat pappa att ta hand om honom. Du tar hand om mamma.”
“Vad menar du? Vart ska hon bo? Du vet ju att vi bara har två rum och två barn. Var ska hon sova?” svarade Maja, alldeles förvånad.
“Ska jag tänka på det där också? Ska du överge mamma?” replikerade Olle.
“Jonas kommer inte gilla det här,” tillade Maja oroligt.
“Det får ni lösa,” svarade Olle kort innan han lade på.
Olle hade redan i tysthet flyttat sin pappa till en av sina mindre lägenheter i Vasastan. För hans del var saken avgjord. Maja insåg att det inte fanns något annat sätt hon bestämde sig för att ta ett nytt lån och köpa en liten lägenhet åt sin mamma. Otroligt nog fick hon lånet beviljat och lägenheten registrerades i hennes namn handpenningen betalades med pengarna från försäljningen av föräldrarnas gamla bostad. Därefter arbetade hon dag och natt för att hinna med avbetalningarna.
Jonas, Majas man, kunde aldrig riktigt smälta att hans fru tagit på sig det ansvaret. Ibland gick han omkring med bister min, muttrande om att människor i den åldern borde hålla ihop. Den tyngsta bördan hamnade ändå på barnens axlar. Är det verkligen så det ska vara? Har Jonas rätt i det han säger, eller valde Maja ändå det rätta? Ja, ibland undrar man hur mycket pliktkänslan väger mot det egna hjärtats röst, när man ser tillbaka på alla de där åren som nu redan har passerat.
