Anneli flyttade långt bort från sina föräldrar, ända till Göteborg. Där pluggade hon för att skaffa sig en ordentlig utbildning, som man ju gärna gör när man vill ha något att prata om på släktkalasen. Efter examen träffade hon en kille vid namn Johan, och de slog till och gifte sig. Hennes syster Ingrid däremot, blev kvar hemma i Östersund med mamma och pappa. Ingrid skaffade sig också ett par äktenskapsbevis genom åren, men med ett track record som gjorde att endast två söner blev kvar efter diverse skilsmässodrama.
Anneli och Johan bodde i en tvårummare på Hisingen, som han så stolt hade ärvt av farmor vilken tur att han inte ärvde farmors broderade dukar istället, tänkte Anneli ibland när hon såg hyran. De första åren blev lite av ett kneg studenttiden låg färskt i minnet och ofta var det mer knäckebröd än löjrom på menyn. Och så med en liten bebis ovanpå det! Men tiden gick (som den gör) och de lyckades gneta ihop några tusenlappar. Till sist slog de till och köpte en tvåa i Majorna, renoverade själva (det blev tre besök på Ikea och nitton på Systembolaget), och hyrde ut den.
Åren rullade på, dottern Lovisa växte upp och började på Sahlgrenska för att plugga till sjuksköterska en riktig svensk klassiker. Anneli och Johan tänkte att när Lovisa träffade någon och gifte sig, skulle hon få ta över lägenheten. Ordning och reda, som vi säger.
Men så kommer då, en vacker dag, ett sms från Ingrid borta i Östersund: Hennes dotter Matilda har kommit in på Chalmers och behöver någonstans att bo. Kunde hon bo i lägenheten så länge? Ja, Anneli hade lite svårt att säga nej till sin syster, särskilt när mamma också ringde och la in ett gott ord.
Så Matilda flyttade in, och efter taget började hon jobba i ett fik på Vasagatan och naturligtvis, som i alla svenska romaner, träffade hon en kille rätt snabbt. Sex månader in i förhållandet hade han friat, Matilda var gravid, och nu började det bli trångt i tvåan. Anneli tog mod till sig och sa till Ingrid att när Matilda nu skulle bli mamma, måste de väl hitta eget boende.
Det där gick väl sådär Matilda och pojkvännen LOVADE att hitta en egen lägenhet, men månaden gick och det enda som hände var att Anneli fick fler sms. Så kom bröllopet, barnet föddes, och efteråt tyckte Anneli att nu är det dags, vi har varit generösa nog, dottern vill faktiskt snart flytta in själv. Men då började undanflykterna hagla: inga lägenheter, barnet sjuk, allergier mot grannens katt.
Sedan blev det tyst. Matilda bytte telefonnummer, dök inte upp vid dörren. Johan gick dit och knackade och fick höra att hans närvaro gjorde att Matildas mjölk sinade ja, det där tog nästan priset. Nu var det slut på det snälla: Anneli och Johan fick, efter mycket svenskt samvete och femton koppar kaffe, säga ifrån på allvar. Matilda och gänget flyttade ut, inte ett öga torrt och Ingrid slutade prata med Anneli i två år. Hela släkten undrade hur Anneli kunde vara så hjärtlös att sätta ut en nybliven mamma och barn på bar backe i Majorna av alla ställen! Ja ja, ibland är det faktiskt mycket svårt att vara både svensk och snäll.
