Jag är 41 år gammal och har varit gift med min fru sedan jag var 22. För två månader sedan började jag tänka på något som jag aldrig vågat säga högt förut: jag tror inte att jag någonsin har varit förälskad i henne på det där sättet som folk brukar prata om när de beskriver kärlek. Det var en vanlig kväll, jag satt i vardagsrummet och tittade på TV när det slog mig varför jag aldrig känt det där som andra män brukar kalla fjärilar i magen, den där söta oron, längtan att rusa fram och omfamna den andra. Ju mer jag tänkte, desto mer föll bitarna på plats.
Jag kommer från ett svårt hem. Min pappa drack mycket, kom hem onykter, la pengarna på alkohol och skapade problem. Mamma städade andras lägenheter och hus för att dra in det som saknades. Jag växte upp bland gräl, trötthet och ständig oro. Som tonåring ville jag bara bort, ville ha mitt eget, kunna sova ostört och slippa vakna av skrik på morgnarna. Jag drömde aldrig om kärlek jag drömde om att komma därifrån.
När jag träffade min fru, var jag 22 och hon var tio år äldre än jag. Bara en månad in i relationen talade hon redan om att vi skulle bo tillsammans, hjälpa mig få ordning på livet, att hon ville något seriöst med oss. Jag satte mig aldrig ner och funderade på om jag var kär. Jag såg en chans att lämna hemmet, att börja om. Jag tog den direkt. Packade väskan och gick. Det fanns inget långt grubblande, inga djupa tvivel bara stark längtan efter att komma bort.
Jag kan inte säga att livet har varit dåligt. Hon är en bra fru arbetsam, ansvarsfull. Vi har alltid haft mat på bordet, vi har kunnat betala hyran och senare köpa en lägenhet i Uppsala. Hon älskar barnen, fixar allt som behövs hemma. Jag har aldrig haft misstanke om otrohet eller stora konflikter. Utifrån ser vårt äktenskap perfekt ut. Och just därför blir jag så förbryllad över denna märkliga tomhet inom mig.
Jag tycker om henne. Jag respekterar henne. Jag är tacksam för mycket. Hon ger mig trygghet, stabilitet. Men när jag ser tillbaka inser jag att jag aldrig upplevt den där starka, brinnande kärleken som andra pratar om. Jag har aldrig blivit påtagligt svartsjuk, aldrig varit rädd att förlora henne, aldrig känt den där sprittande glädjen över att hon kommer hem. Min kärlek har alltid varit mer en vana, ett partnerskap, tacksamhet men ingen eld.
Jag tänker inte på skilsmässa. Jag är inte ute efter någon annan. Jag vill inte förstöra vår familj. Det enda jag gör är att förstå något jag aldrig tillåtit mig själv att säga: att det jag kallat kärlek i alla dessa år kanske egentligen varit ett behov, en längtan efter trygghet och att komma bort från ett jobbigt liv. Och nu, vid 41 års ålder, med utflugna barn och ordnat hem, förstår jag det.
Ibland känner jag skuld för att jag ens tänker så här. Tänker: Hur kan du ifrågasätta något som gett dig så mycket stabilitet? Men samtidigt känns det ärligt att erkänna för mig själv. Kanske älskar jag helt enkelt på ett annan sätt. Kanske har jag lärt mig överleva först, och kärleken har kommit i andra hand. Jag vet inte. Jag vet bara att den här tanken har fått saker i mig att röra på sig, sådant som funnits med sedan jag var en liten pojke som bara ville fly från barndomshemmet.
Vad skulle ni göra i min situation?
Jag skulle verkligen uppskatta era råd.
