Jag och min fru har varit tillsammans i tolv år inte så pjåkigt va? I början var allt strålande: jag jobbade, min fru skötte hemmet och gav mig två fantastiska barn en dotter och en son.
Nyligen blev jag befordrad på jobbet och hushållets inkomst har gått upp. Man kan tycka att livet borde vara på topp nu. Men naturligtvis dyker problemen alltid upp där man minst anar det. Min hustru har plötsligt blivit helt besatt av TV-serier. Hon kollar på allt möjligt från brottdraman till turkiska kärlekssåpor och nu har hon hakat på trenden med koreanska dramaserier (det är faktiskt ett ord jag lärt mig alldeles nyligen dorama, vem visste?).
Jag hade ju haft överseende om hon bara gillade en stunds avkoppling på detta vis, men serierna har liksom kidnappat hennes liv. Min fru gör knappt rent i huset och laga mat är det skralt med. Och när jag påpekar det, föreslår hon att vi kan beställa hem färdigmat, om pengarna räcker, säger hon. Visst, det funkar nån gång men barnen kan väl inte leva på pizza och kebab varje dag?
Dessutom har hon själv börjat lägga på sig, kanske inte så konstigt när hela hennes sysselsättning består av att nosa runt i kylen och zappa mellan TV-skärmar. Jag har försökt dra ut henne också föreslagit gymkort eller kanske börja simma ihop, men svaret är alltid samma: Jag är trött. Trött, frågar jag mig själv, på vad då? Jag försökte ta till en drastisk variant och anlitade till och med en städfirma som gjorde hela lägenheten skinande. Det enda som hände då var att min fru drog slutsatsen att hon numera inte behövde göra ett enda handtag hemma. Inte ens barnen har hon alltid tid med, för alla hennes dyrbara minuter slukas av de heliga såporna.
Och jag, jag står här som ett fån och undrar hur sjutton man ska stå ut. Min livfulla, charmiga tjej, som jag föll för en gång i tiden, har förvandlats till en småtrist soffpotatis vars enda intresse är hur det går för fiktiva hjältar på dumburken. Ofta får jag stressa hem från kontoret för att ladda tvättmaskinen eller hjälpa barnen med läxorna. Min svärmor, för övrigt, är helhjärtat på min frus sida trots att hon en gång i tiden tyckte att jag inte dög åt hennes dotter. Något stöd från det hållet kan jag alltså glömma.
Jag har till och med börjat fundera på skilsmässa. Jag tycker så synd om barnen, för det är ju de som verkligen drabbas av det här. Men ärligt talat ingen aning om vad jag ska ta mig till längre finns det ens någon lösning på allt det här?
