Utan hjärta
Kerstin Lundberg kom hem, fylld av doften från frisörsalongen.
Trots sina 68 år, sedan hon just fyllt det, brukade hon unna sig regelbundna besök hos sin frisör lite hårfix, manikyr de små rutinerna lyfte både humör och energi.
Kerstin, någon släkting var här och letade efter dig.
Jag sa att du skulle komma hem lite senare.
Hon lovade att återvända, sade hennes man, Jörgen.
Vilken släkting skulle det vara?
Jag har ju inga kvar längre.
Förmodligen någon fjärde kusin som vill be om något.
Du borde sagt att jag rest till Norrland, muttrade Kerstin missnöjt.
Men varför ljuga?
Hon verkade från din släkt, lång och ståtlig påminner om din mor, Gud vila henne.
Jag tror inte hon kommer för att be om något hon såg väldigt proper ut, elegant klädd, försökte Jörgen lugna henne.
Efter en stund ringde släktingen på dörren.
Kerstin öppnade själv.
Och visst, kvinnan liknade Kerstins avlidna mamma kläder av bästa kvalitet, dyrbara stövlar, handskar, små diamantörhängen i öronen.
Kerstin var expert på det där.
Kerstin bjöd in henne till det dukade bordet.
Låt oss bli lite bekanta, om vi nu är släkt.
Jag är Kerstin, utan något efternamn, det känns som du är nära min ålder.
Det här är min man Jörgen.
Hur är vi släkt?
frågade Kerstin.
Kvinnan tvekade, rodnade lite.
Jag heter Gunhild Gunhild Wallström.
Vi är faktiskt nästan jämngamla.
Jag fyllde 50 den 12 juni.
Betyder det datumet något för dig?
Kerstin bleknade.
Jag ser att du minns.
Ja jag är din dotter.
Oroa dig inte, jag vill inte ha något av dig.
Jag ville bara se min biologiska mor.
Jag levde hela livet i ovisshet, aldrig förstått varför mamma inte älskade mig.
Hon gick bort för åtta år sedan.
Pappa älskade mig, men han dog bara för två månader sedan.
Det var då han berättade om dig och bad dig förlåta om du kan, berättade Gunhild skakigt.
Jag förstår ingenting.
Har du en dotter?
frågade Jörgen, överrumplad.
Det verkar så.
Jag förklarar allt senare, svarade Kerstin.
Så du är min dotter Bra, du har sett mig.
Men om du tror att jag ska ångra mig eller be om förlåtelse, så har du fel.
Jag bär ingen skuld.
Förhoppningsvis hann din far berätta allt.
Om du tror att du kan väcka några moderskänslor hos mig det kommer du inte.
Inte ens en smula.
Förlåt, sade Kerstin kallt.
Får jag komma tillbaka?
Jag bor här i utkanten av Stockholm.
Vi har ett stort hus, ni får gärna komma och hälsa på.
Jag har foton på din sonson och din dotterdotter kanske du vill se dem?
frågade Gunhild försiktigt.
Nej.
Jag vill inte.
Kom inte tillbaka.
Glöm mig.
Farväl, svarade Kerstin hårt.
Jörgen ringde taxi åt Gunhild och följde henne ut.
När han kom tillbaka hade Kerstin redan plockat undan bordet och satt lugnt och tittade på TV.
Otroligt vilken styrka du har!
Du borde varit general.
Har du verkligen ingen hjärta alls?
Jag har alltid anat att du är kall och hänsynslös, men att det skulle vara så här djupt visste jag inte, sade Jörgen.
Du träffade mig när jag var 28, eller hur?
Hjärta och själ revs ur mig långt före det.
Jag växte upp på landet och drömde om att flytta till stan, och jag pluggade hårdast av alla.
Jag kom in på universitetet ensam från klassen.
Jag var 17 då jag träffade Valdemar.
Jag älskade honom galet.
Han var nästan tolv år äldre, men det störde mig aldrig.
Efter min fattiga barndom var allt i stan som en saga stipendiet räckte ingenstans, jag var alltid hungrig.
Att bli bjuden av Valdemar på kafé, få glass det var stort för mig.
Han lovade mig inget men jag var säker på att vår kärlek skulle leda till att han gifte sig med mig.
När han bjöd mig till hans sommarhus en kväll tackade jag ja direkt.
Jag trodde att nu när allt var “ordnat”, skulle han stanna hos mig.
Det blev många besök där.
Snart märkte jag att jag var gravid.
Jag berättade för Valdemar, han blev glad.
När mitt tillstånd snart skulle märkas frågade jag själv när vi skulle gifta oss?
Jag hade fyllt 18, kunde gifta mig nu.
Har jag lovat något sådant?
svarade han med en fråga.
Nej, det har jag inte, och jag kommer inte göra det dessutom är jag redan gift, fortsatte han lika lugnt.
Men barnet då?
Och jag?
Du är ung och frisk.
Ta studieuppehåll på universitetet.
När barnet är fött, ska vi ta hand om dig min fru och jag.
Vi kan inte få barn själva.
Hon är mycket äldre.
När du föder får barnet bo hos oss.
Hur vi formellt löser det, får du inte bekymra dig om.
Jag är ju inte okänd i stadshuset.
Min fru är chef på stadens sjukhus.
Så barnet får det bra.
Vi betalar dig dessutom den dagen.
På den tiden hade ingen hört talas om surrogatmödraskap.
Jag blev väl landets första.
Men vad skulle jag göra?
Åka hem till byn och dra skam över familjen?
Jag bodde hos dem till förlossningen.
Valdemars fru höll sig borta, kanske var hon svartsjuk.
Flickan föddes hemma, barnmorska kom allt korrekt.
Jag fick aldrig amma hon fördes bort direkt.
Jag såg henne aldrig igen.
En vecka senare blev jag vänligt avskedad.
Valdemar gav mig pengar.
Jag återgick till studierna.
Sen jobbade jag på fabriken.
Fick rum på familjeboende, blev först vanlig tekniker, senare kvalitetschef.
Jag hade många vänner men ingen friade tills du dök upp.
Jag var 28 då, ville egentligen inte gifta mig men behövde det.
Resten vet du själv.
Vi fick bra liv: tre bilar, huset fullt och trädgården vacker, sommarstugan sköttes väl.
Varje år reste vi.
Vår fabrik klarade krisen på 90-talet, för vi tillverkade delar till traktorer och ingen vet så mycket om vad vi sysslar med.
Fortfarande är fabriken omringad av taggtråd och vakttorn.
Vi gick i pension tidigt.
Vi har allt.
Inga barn och det passar oss.
De barn som finns nu avslutade Kerstin sin bekännelse.
Det är sorgligt, Kerstin.
Jag har älskat dig försökt tina ditt hjärta hela livet men aldrig lyckats.
Okej att vi inte fick barn, men du har aldrig ens visat ömhet mot katt eller hund.
Min syster bad om hjälp för sin dotter, men du lät inte ens henne bo hos oss en vecka.
Idag kom din dotter hur mötte du henne?
Din blod.
Hade vi varit yngre hade jag begärt skilsmässa.
Nu är det för sent.
Det är kallt bredvid dig, riktigt kallt, svarade Jörgen.
Kerstin blev orolig; Jörgen hade aldrig talat så hårt till henne förr.
Den där dottern rubbade hela hennes lugna liv.
Jörgen flyttade ut till sommarstugan.
Där har han tre hundar, hittegods från stan, och ett osäkert antal katter.
Han är sällan hemma numer.
Kerstin vet att han hälsar på hennes dotter Gunhild och har lärt känna alla där barnbarn, barnbarnsbarn.
Han har alltid varit känslosam, det förblir han.
Låt honom leva som han vill, tänkte Kerstin.
Hon har fortfarande ingen lust att lära känna Gunhild, barnbarnet eller barnbarnsbarnet.
Hon reser ensam till kusten.
Vilar, samlar krafter, och känner sig nöjd.
