Utan hjärta
Birgitta Svensson kom hem efter en tur till frisören.
Trots sin aktningsvärda ålder hon fyllde nyligen 68 brukade hon unna sig lite skönhetsvård med jämna mellanrum.
Där fixade hon håret och gjorde manikyr, sådana enkla ritualer fick henne att känna sig livfull och gladare.
Birgitta, det har varit någon släkting här och letat efter dig.
Jag sa att du skulle komma hem senare.
Hon sa att hon skulle försöka igen, berättade hennes man Erik.
Vilken släkting skulle det vara?
Alla mina släktingar har ju gått bort.
Antagligen någon avlägsen kusin som vill be om något.
Du borde ha sagt att jag är och semestrar på Gotland suckade Birgitta missnöjt.
Varför ljuga?
Jag tyckte hon såg ut att vara från din släkt.
Lång, reslig, påminner lite om din mamma, må hon vila i frid.
Jag tror inte hon ska be om något.
Elegant och välklädd, försökte Erik lugna henne.
Cirka fyrtio minuter senare ringde släktingen på dörren.
Birgitta öppnade själv.
Hon såg mycket riktigt ut som Birgittas mor, och klädde sig stilfullt dyr kappa, stövlar, handskar och små diamantörhängen.
Birgitta hade alltid haft öga för sådant.
Birgitta bjöd in henne till det redan dukade köksbordet.
Ska vi presentera oss, när vi ändå är släkt?
Jag heter Birgitta, du kan hoppa över efternamnet, vi verkar vara nära i åldern.
Det här är min man Erik.
På vilken sida är du släkt med mig?
frågade värdinnan.
Kvinnan tvekade och blev lätt röd om kinderna, Jag heter Linnea Linnea Karlsson.
Det är inte stor åldersskillnad mellan oss.
Jag fyllde 50 den 12 juni.
Säger det datumet dig något?
Birgitta bleknade.
Jag ser att du minns.
Ja, jag är din dotter.
Du behöver inte vara orolig, jag vill inte ha något av dig.
Jag ville bara se min biologiska mamma.
Slösade hela livet på att undra varför jag aldrig känt mig älskad.
Eller varför pappa älskade mig, men inte mamma.
Han gick bort för två månader sedan, men före det berättade han om dig.
Och bad att du skulle förlåta honom, om du kan sa Linnea nervöst.
Jag förstår ingenting?
Har du en dotter?
frågade Erik, chockad av nyheten.
Det visar sig att jag har.
Jag förklarar sen svarade Birgitta.
Så du är min dotter?
Bra, då har du sett mig.
Om du tror att jag ska känna ånger eller be om förlåtelse, så tror du fel.
Jag är inte skyldig dig något sa hon till Linnea.
Jag hoppas pappa hann berätta allt?
Om du tror du kan väcka moderliga känslor hos mig, så är det ingen idé.
Förlåt mig.
Får jag fråga om jag får komma på besök någon gång?
Jag bor i Täby, vi har ett stort hus.
Du kanske vill titta på bilder av ditt barnbarn och barnbarnsbarn?
frågade Linnea försiktigt.
Nej, jag vill inte.
Kom inte igen.
Glöm mig.
Hej då, svarade Birgitta kallt.
Erik ringde en taxi åt Linnea och följde henne ut.
När han kom tillbaka hade Birgitta redan plockat undan och satt lugnt framför tv:n.
Vilken järnvilja du har!
Du skulle ha passat som chef över en armé, har du verkligen ingen känsla alls?
Jag har anat att du är hårdhjärtad, men inte att det var så här illa, sa Erik.
Du och jag träffades när jag var 28, eller hur?
Men min själ blev krossad långt tidigare.
Jag var en lanttjej, kämpade hela livet för att ta mig till Stockholm.
Pluggade hårdast av alla, kom in på universitetet som enda i klassen.
Jag var 17 när jag träffade Olle.
Älskade honom gränslöst.
Han var tolv år äldre, men det störde mig inte.
Efter en fattig uppväxt kändes storstaden som en saga.
Min studiebidrag räckte inte till mycket, så jag tackade alltid ja när Olle bjöd på fika eller glass.
Han lovade ingenting, men jag var säker på att vår kärlek skulle leda till giftermål.
När han en kväll bjöd med mig till hans sommarstuga tackade jag ja direkt.
Jag trodde att nu skulle han binda sig mer.
Stugträffarna blev våra rutiner.
Snart stod det klart att jag skulle bli mamma.
Jag berättade för Olle.
Han blev glad, men jag frågade när vi skulle gifta oss.
Jag hade fyllt 18, så det var dags att gå till kommunhuset.
Har jag någonsin lovat dig att gifta mig?
svarade Olle.
Det har jag inte.
Jag är redan gift sa han lugnt.
Men barnet då?
Och jag?
Du är ung och frisk.
Vi kan ha dig som modell för flickan med rodd.
Ta akademisk ledighet på universitetet, plugga när ingen märker något, sen får du bo hos oss tills det är dags.
Vi har inte lyckats få barn själva, kanske för att min fru är mycket äldre.
När du föder, tar vi barnet.
Hur det ordnas är inget du behöver bry dig om.
Jag har ett viktigt jobb i kommunhuset, fru är avdelningschef på sjukhuset.
Så barnet klarar sig.
Du får pengar för besväret.
Ingen kallade det surrogatmoderskap på den tiden och jag var nog den enda unga flickan som fick göra det.
Vad hade jag för val?
Skulle jag åka hem till byn och dra skam över familjen?
Fram till förlossningen bodde jag hos dem i deras villa.
Olles fru kom aldrig in till mig, kanske av avundsjuka.
Dottern föddes hemma, de tog dit en barnmorska, allt gick korrekt till.
Jag fick inte amma henne, de tog henne direkt.
Efter en vecka fick jag diskret packa och åka.
Olle gav mig pengar.
Jag återvände till universitetet.
Sen fick jag jobb på fabriken.
Fick rum i familjebostad.
Jobbade först som montör, sen blev jag kvalitetschef.
Vänner fanns, men ingen friade tills du kom.
Jag var 28, behövde gifta mig.
Sen vet du resten.
Vi fick ett bra liv, tre bilar, huset fullt av allt, fin stuga, och vi reste varje sommar.
Fabriken klarade sig genom nittiotalet eftersom vår avdelning tillverkade traktordelar ingen annan kunde.
Fabriken är fortfarande omgiven av taggtråd och vakttorn.
Vi fick förtidspension.
Har allt vi behöver.
Vi har inga barn, och det är bra så.
När jag ser dagens barn Birgitta avslutade sin bekännelse.
Det var ett dåligt liv.
Jag älskade dig.
Har alltid försökt värma ditt hjärta, utan resultat.
Visst, vi fick inga barn, men du kunde väl ha räddat en katt eller hund en gång.
Min syster bad dig hjälpa hennes dotter men du lät henne aldrig bo här ens en vecka.
Idag kom din dotter, hur mötte du henne?
Din dotter!
Ditt eget kött och blod.
Om jag varit yngre hade jag skilt mig, men nu är det sent.
Det är kallt att leva med dig, kallt sa Erik argt.
Birgitta blev för första gången lite rädd över hur Erik talade till henne.
Hennes lugna tillvaro var rubbad av den oväntade dottern.
Erik flyttade ut till stugan och har bott där i alla år sen dess.
Han tog hand om tre övergivna hundar, och ett okänt antal katter.
Birgitta vet att han besöker Linnea, att han känner alla där, och avgudar barnbarnsbarnet.
Han har alltid varit lite mjuk, och förblir så.
Låt honom leva sitt liv tänker Birgitta.
Hon har aldrig känt någon lust att lära känna Linnea, barnbarnet eller barnbarnsbarnet.
Hon reser ensam till havet på semester, samlar kraft och njuter, och känner sig riktigt nöjd.
Nu har jag lärt mig att livet kan se perfekt ut på ytan, men om hjärtat förblir kallt saknas ändå det viktigaste.
