Jag är 21 år gammal. För fem år sedan tog min mamma hem sin andra man till vår lägenhet i Göteborg. Redan från första stund gillade jag honom inte. Han jobbade som vaktmästare och dök upp vid vår dörr med två resväskor, men började direkt ställa krav på mig och styra och ställa. En riktigt osympatisk typ. Jag begriper inte vad mamma såg hos honom. Han tjänar alldeles för lite och måste dessutom betala underhåll till sitt ex. Vi har aldrig kommit överens. I början höll jag tyst, men efter ett tag började vi bråka. Efter gymnasiet kom jag in på läkarprogrammet på universitetet, och dessutom med studiemedel.
Sedan barnsben har jag drömt om att bli läkare. Jag pluggar hårt, även om det är tufft på universitetet. Till och med ett stipendium har jag fått. För sex månader sedan började den där mannen klaga på att jag bara gick hemma och levde på deras bekostnad: “Du är vuxen, men sitter i din mammas knä vi ska inte behöva ta hand om dig. Vi kastar pengar på mat, kläder och skor åt dig. När jag var i din ålder jobbade jag redan.” Han anklagade mig för att inte bidra ekonomiskt hemma. Enligt honom borde jag ta ett jobb och hjälpa till, eftersom pengarna helt enkelt inte räcker. Och värst av allt, mamma håller med. Hon säger att han har rätt, att det är dags att fostra mig och sätta mig på rätt bana.
Mamma sa: “Du kan väl ta ett extrajobb, det är faktiskt tufft att få våra pengar att räcka. Vi är inga maskiner.” För två dagar sedan, sent på kvällen, sa hennes man att vuxna att stora barn ska bo själva, inte hos sina föräldrar. Jag blev riktigt paff och kollade på mamma. Hon sa inget alls, alltså höll hon med.
Jag gick in på mitt rum. Nästa dag tog mamma upp allt som sagts kvällen innan: “Det är himla svårt för mig, jag står inför ett val. Vi bråkar jämt. Du startar gräl och kan aldrig vara tyst. Jag vill ha lugn och ro i mitt liv. Han har rätt du är vuxen och borde bo för dig själv. Du har en månad på dig att hitta egen lägenhet.” Jag blev helt ställd. Trodde aldrig att mamma på allvar skulle välja bort mig. Jag kommer aldrig att förlåta henne.
Det här har svidit, men det har också fått mig att förstå att man ibland måste stå på egna ben, oavsett om man är redo för det eller inte.
