Jag har två barn. Mina barn har olika pappor. Mitt första barn är min dotter. Min Linnea är sexton år nu. Linneas pappa betalar underhållsstöd och har alltid kontakt med henne. Fastän min första man redan är gift igen och har två barn till i sitt nya äktenskap glömmer han aldrig bort vår Linnea.
Min femåriga son är däremot inte lika lyckligt lottad. För två år sedan blev min andra man allvarligt sjuk och tre dagar senare gick han bort på sjukhuset. Det har gått en tid, men ändå kan jag inte riktigt förstå att han inte finns längre. Så ofta tänker jag att ytterdörren ska öppnas och han ska kliva in. Han ska le mot mig och önska mig en fin dag. Då faller jag ihop och gråter genom hela dagen.
Stödet jag fått från min svärmor Eva, min bortgångne mans mamma, har varit ovärderligt under denna tid. Det har varit minst lika smärtsamt för henne som för mig, eftersom min man var hennes enda barn. Vi har hållit ihop, stöttat varandra och tagit oss igenom den hjälplösa sorgen tillsammans. Vi brukade ringa varandra ofta och hälsa på varandra. Samtalen kretsade alltid kring min man.
Vid ett tillfälle funderade vi till och med på att bo ihop, men sedan ångrade sig Eva. Vi hade ändå bott nära varandra i sju år. Mitt förhållande till min svärmor har varit fantastiskt. Vi blev riktiga vänner.
Jag minns när jag blev gravid att svärmor en gång tog upp faderskapstestet. Hon hade tydligen sett något program på SVT där en man uppfostrade ett barn i flera år, för att sedan få veta sanningen. Jag minns att jag direkt sa att det kändes väldigt obehagligt att göra sådana tester.
Om en man tvivlar på om barnet är hans eget, då kan han lika gärna bli varannanhelgpappa!
Eva försäkrade mig att det inte var något hon ville göra, och att hon trodde på att jag väntade just hennes sons barn. Jag var övertygad om att när jag väl fick barnet, skulle hon insistera på ett test, men Eva nämnde det aldrig mer.
Men den här sommaren försämrades Evas hälsa kraftigt, och till slut kom vi överens om att hon borde bo närmare mig. Vi kontaktade en mäklare och började leta lägenhet åt henne.
Så blev Eva inlagd på sjukhus igen, och vi behövde ett dödsfallsintyg till mäklaren. Eva kunde själv inte ordna det, så jag åkte till hennes lägenhet för att leta efter det i hennes pärmar.
När jag bläddrade bland papperen hittade jag plötsligt ett mycket oväntat dokument det var ett faderskapstest. Det visade sig att Eva ändå hade gjort ett test när min son bara var två månader gammal, och intyget bekräftade att hon verkligen var min sons farmor.
Jag blev både chockad och arg när jag såg detta. Eva hade alltså aldrig litat på mig! Jag konfronterade henne direkt. Nu ber hon mig om förlåtelse och säger att hon ångrar sin dumhet djupt. Men jag kan inte släppa det. Det känns som om jag blivit sviken Eva höll detta hemligt för mig i alla dessa år!
Inom mig tvivlar jag nu på om jag ens vill hjälpa Eva längre; hon har trots allt förrått mig. Samtidigt vet jag att hon inte har någon annan kvar.
Jag vill inte beröva min son sin farmor, och jag kommer att hjälpa Eva. Men värmen och förtroendet mellan oss kommer aldrig att bli detsamma igen…
