Det var som att svepas in i en dröm där allting var mjukt och samtidigt stickande. Märta kunde inte längre stå ut med sättet hennes föräldrar behandlade henne. I det suddiga ljuset i Stockholm, där hon bodde med sin katt Siv och försökte få dagarna att gå ihop, avbröt Märta en gång plötsligt samtalet med sin mamma med en energi som kändes främmande, slängde hon telefonen mot väggen så den blev till ett sprucket ekosystem av glas och plast. Hon visste att det kanske var överdrivet, men hon kunde inte hindra de känslor som bubblade inom henne: en blandning av vrede, förbittring och känsla av att ständigt vara maktlös. Tårarna bröt igenom hennes ansikte, som om regnet på Södermalm fallit inomhus.
Trots två extrajobb på caféet och i bokhandeln fick Märta inget stöd hemifrån något som gjorde frustrationen ännu mer påtaglig och tydlig som svarta fåglar i morgondimman. Hon kände hur hennes föräldrar alltid hade sett till systern Ingrid, den som fått deras uppmärksamhet, och den insikten blev som en smygande kyla i ryggen. Hon ville vara glad för Ingrids nya lägenhet, men tankarna på kronor och ören snurrade som en virvlande snögubbe.
Telefonen fortsatte att ringa, och först hörde hon mammans röst, som bad om att få låna pengar till Ingrids boende. Märta, som själv kämpade för att betala sitt bolån i svenska kronor, avböjde med ett hjärtat tungt som järn. Sedan kom en inbjudan till Ingrids inflyttningsfest, men Märta tackade nej igen rösten i luren var bara en viskning i drömmen.
Några dagar senare knackade mamman på dörren till Märtas lilla lägenhet. Märta hoppades, som om hon kunde drömma fram det, att mamma kommit för att be om ursäkt för att hon bett om pengar trots att Märta själv kämpade med sin ekonomi i denna kalla stad. Men samtalet blev disigt och hårt. Mamman tyckte att Märta blev sårad och undrade varför hon snöat in på pengar. Märta försökte förklara att det inte bara handlade om kronor, utan om allt det andra, som föräldrarna kände till men aldrig ville prata om. Bolånet stod som en tyst klippa i bakgrunden.
Mamman snurrade bort från samtalet och höjde rösten om att Märta bara tänkte på pengar, och Märta kände sig som en trasig porslinsdocka. Med ord som var färgade av längtan efter att bli sedd och älskad, frågade Märta om hon någonsin gjort något fel som gjort att hon blev behandlad annorlunda än Ingrid. När samtalet var slut satt Märta kvar i den svala tystnaden, helt utmattad men ändå grubblande på hur hon skulle kunna skapa frid och kärlek i sin familj, som om hon drömde om ett hus där ingen frös och alla fick synas.
