Alltså, nu när jag är 33, så kan jag inte låta bli да känna lite skam när jag tänker tillbaka på vad jag gjorde när jag var 18, nästan 19.
Jag pluggade på universitetet här i Uppsala och livet tuffade på rätt bekvämt.
Vi var inte rika i familjen, men vi saknade aldrig nåt heller.
Mamma jobbade som mattelärare på gymnasiet och pappa hade sin tandläkarpraktik.
Hemma var det alltid väldigt ordning och reda, mat på bordet och trygghet.
Vi hade till och med en kvinna som kom och hjälpte till med städningen, så mitt enda ansvar var att hålla mitt rum någorlunda och att plugga ordentligt.
Redan som liten var jag liksom tränad i att min uppgift bara var att få bra betyg och inte skapa onödiga bekymmer.
Jag hade varit tillsammans med en kille från plugget i över ett år.
Han hette Johan och var lugn, trevlig, så där välartad och artig.
Hans föräldrar jobbade också, precis som mina, och alla gillade honom, till och med mamma och pappa.
Vi brukade gå på bio, ta en glass på stan eller promenera i stadsparken.
Allt var så ordnat, tryggt, och rent ut sagt förutsägbart.
Själv fattade jag knappt då hur mycket av en lyx det där egentligen var, just den där stabiliteten.
Men så var jag på en fest hos en kursare och då dök han upp den andra killen.
Han hette Erik, körde motorcykel, klädde sig helt annorlunda, skrattade högt, pratade ännu högre och jobbade som bilmekaniker istället för att plugga.
Du vet, redan den kvällen började han sms:a mig och mötte mig utanför universitetet, sa grejer som: Du är alldeles för rolig för att hänga med tråkiga snubbar.
Och ganska snabbt började jag smyga iväg med honom.
Det var lögner till Johan, till mina föräldrar, till vänner.
Det var typiskt ungdomsbråk, adrenalin, åka motorcykel i natten, dricka folköl på någon parkbänk, spela hög musik och bara ta dagen som den kom.
För första gången kände jag mig levande och som en rebell.
Och så, efter bara några månader föreslog Erik att jag skulle flytta in hos honom.
Jag klarade inte ens ända att göra slut med Johan det kändes helt omöjligt men ändå så packade jag mina kläder i smyg, lämnade en lapp till mamma och pappa och stack.
Erik bodde kvar hemma hos sina föräldrar i ett litet, rörigt hus i ett villaområde utanför stan.
Där började verkligheten på riktigt.
Plötsligt vaknade jag inte längre för att gå upp och plugga, utan för att laga frukost, sopa, moppa golv, putsa badrum, tvätta kläder för hand.
Jag kunde knappt laga annat än pasta och stekt falukorv.
Hans mamma sneglade surt på min mat (ibland tyst, ibland öppet) och pappan gnällde om precis allt.
Jag grät ofta i badrummet, kände mig helt värdelös.
Till slut hoppade jag av universitetet.
Jag hade knappt några pengar och hann varken plugga eller ta mig till föreläsningarna.
Erik förändrades också.
På verkstan blev det öl varje dag, för att det var så jäkla varmt, och på helgerna susade han iväg med sina kompisar.
Han kom hem full, skrek ibland och klagade på att huset var ostädat eller att jag inte kunde vara en riktig kvinna.
Ofta sa han att jag var bortskämd, att mina föräldrar gjort mig oduglig.
Jag var fast, mitt i ingenstans.
Inget jobb, ingen utbildning, ingen egen plånbok.
Inget hem.
Dagarna gick.
Jag tänkte hela tiden på mitt gamla liv: det rena rummet, sängen som alltid luktade tvättmedel, anteckningsböckerna på universiteten, mamma som undrade om jag hade ätit, pappa som skjutsade mig i bilen.
Och Johan, han som var så lugn och brydde sig så mycket.
Jag fattade inte hur jag kunnat släppa allt det där.
En dag bestämde jag mig.
Sade ingenting till någon.
Erik och hans mamma skickade iväg mig till Netto för att handla billig mjölk tog kanske en halvtimme att gå dit.
Men istället för att promenera mot butiken, gick jag till en busshållplats och tog första bästa buss in till centrala Uppsala, hem till mamma och pappa.
Hela vägen skakade jag.
Mest oroade jag mig över vad de skulle säga.
När jag kom fram öppnade mamma dörren och blev liksom först helt stum.
Sen bara brast hon ut i gråt, och jag grät lika mycket.
Vi hade inte hörts på nästan tio månader.
Pappa kom ut från vardagsrummet, kramade om mig, sa ingenting.
Den natten sov jag hemma i mitt gamla rum tryggt, rent, ingen som skrek eller kastade saker, bara lugn.
Johan kunde jag förstås inte få tillbaka.
Han hade redan gått vidare, på sitt sätt.
Men åtminstone fick jag föräldrarna tillbaka.
Jag började plugga igen.
Livet blev lite som förut, sakta men säkert.
Och vet du, det var först då jag insåg och det gjorde ont att erkänna att jag faktiskt inte var olycklig förut.
Mitt liv var inte tråkigt.
Det var stabilt och bra bara.
Det var jag själv som inte kunde se alla bra saker, förrän jag fick se hur illa det kunde vara.
