För sex månader sedan drabbades vår familj av en stor sorg: min pappa gick bort. Nu, sex månader senare, dyker hans bror, morbror Birger, upp hemma hos oss. Han hälsar på väldigt sällan, och även när pappa levde hade de inte mycket kontakt. Det var aldrig bråk, men deras relation var alltid kylig båda levde sina egna liv.
Hur gick resan? frågade jag. Och varför säger du “du”? Jag är ju din favoritmorbror! svarade Birger med ett snällt leende, som om han verkligen var min favorit.
Han sa inget om sitt besök i förväg, och vi hade inte kunnat förbereda oss. Faktum är att vi inte hört av honom sedan pappas begravning. Inte ett enda samtal och nu dök han plötsligt upp.
När vi satt oss ner med kaffe och bullar frågade Birger: Hur ska vi dela arvet? Vi tre? Finns det ingen annan? Vilket arv? utbrast mamma förvånat när hon insåg vad han syftade på.
Det fanns verkligen ett arv. Vi hade en fin lägenhet i Stockholm, ett stort vackert hus ute på landet och två bilar. Mamma försökte övertala mig att sälja huset och köpa en lägenhet åt mig i Uppsala där jag studerar, men vi hade beslutat att vänta.
Vilket arv? Ja, egendomen min bror lämnade efter sig! sa Birger. Du vet ju att om det inte funnits någon Elsa och mig, så skulle du ha fått allt, men nu har du ingen rätt till det! Men jag är ju hans bror, jag borde få arv! Nej, Birger, lagen är på vår sida! Och om man tänker på vad som är rätt?
Birger är smart: han vet mycket väl att enligt svensk lag har han inte rätt till arv, så nu försöker han spela på samvetet. Men vi såg ingen logik i hans resonemang och handlingar. Pappa och Birger var aldrig nära, så det fanns ingen anledning att dela arvet.
När pappa blev sjuk sa han direkt att allt skulle tillfalla mig och mamma. Ingen annan. Pappa ville inte att någon utöver oss skulle få något.
Och dessutom har du ingen rätt, Birger, det vet du! Du stod aldrig nära din bror! Så blir det! Det är som en dålig film: mannen gifter sig, hans fru får allt och föräldrar, syskon och syskonbarn får ingenting!
Birger försökte få oss att känna skuld och pressade oss att dela allt i tre delar. Nu räcker det, vi tänker inte diskutera det här, sa mamma bestämt.
När Birger gått, låste mamma och jag landet och åkte till lägenheten i Stockholm. Vi visste att Birger inte skulle ge sig, och att vi troligen skulle behöva gå till domstol mot honom. Det handlade om mycket pengar: en tredjedel av ett lyxigt hus, en tredjedel av en fin citylägenhet och en tredjedel av två bilar en rejäl summa i kronor.
Det tänkte Birger också på, och nu har han faktisk tagit tvisten till tingsrätten. Han hoppas att han ska få sin vilja igenom. Men lagen är på vår sida. Vad tror han egentligen?
