Min mamma och jag har nyligen haft ett episkt bråk av den sorten som får grannarna att lyssna lite extra på sina poddar för att slippa höra oss. Vi bor ju tillsammans i samma lägenhet i Stockholm, och hon har försökt övertala mig att flytta ut i flera år nu. Lycka till, säger jag, för jag är ju skriven här och det är lika svårt att flytta mig som att få bort en envis fläck från den svenska flaggan.
Jag har fått höra så många olika argument från henne att jag snart kan ge ut en bok om det: “Det är inte hälsosamt att bo så här länge hos sin mamma”, eller den klassiska “När ska du börja leva ditt eget liv?” Ärligt talat, jag vill ju ha en hygglig relation med mina närmaste och att bråka om bostadsfrågor är ju lika typiskt svenskt som att klaga på vädret.
Ni kanske tycker att det är lite knepigt att bo med sin mamma när man är 30, och jag håller faktiskt med. Men när jag gifte mig med min man, Björn, fanns det inte en enda möjlighet att flytta till något eget. Och sen kom barnen (två pojkar, såklart, typiska Emil och Lars), och då var det ingen tid att fundera på flyttkartonger.
Pengarna är ju också ett problem min lön räcker knappt till att fylla en matkasse på ICA, och Björn jobbar hemifrån, men får mest sporadiska uppdrag. Ibland går det veckor utan att någon vill ha hans hjälp, och då blir kassan lika tom som skafferiet på söndag kväll. Vi har dessutom ett lån på vår Volvo, för det behövde vi ju verkligen. Mamma är inte så nöjd med det heller, kan man ju lugnt säga.
Det är alltså därför vi fortfarande bor hos mamma. Det är ju enklare att dela på kostnader för el, varmvatten och hushållspapper. Dessutom kan jag alltid lämna pojkarna hos henne när jag behöver vila öronen från deras “Mamma, titta!” Och det är ju faktiskt väldigt praktiskt, om jag får säga det själv. Men de senaste två åren har mamma varit orolig och hintat om att vi borde köpa vårt eget och dra vidare.
Tänk om det var så enkelt! I början var hennes kommentarer diskreta, och jag försökte förklara att vi sparar så gott vi kan, men att det kommer ta tid. Efter ett år var vi som två sniglar som försöker springa kapp bråken har blivit vardagsmat.
Björn väljer att stå utanför bråken, ingen vill ju tjafsa med sin svärmor, och det är faktiskt ganska klokt. Fast ibland saknar jag hans stöd det uppstår ju lätt en känsla att man står ensam på hela Östermalm.
Vad skulle han egentligen kunna göra? Det bästa vore ju att köpa en egen lägenhet, men det får vänta tills Volvon är betald och vi har några tusen till över på kontot. Dessutom är bostadsmarknaden här lika svår att navigera som när man försöker förstå regionpolitik i Skåne.
Jag fattar ju att mamma vill ha sitt lugn och ro, det är hennes rätt som svensk pensionär. Men är det verkligen rimligt att försöka slänga ut oss bara för att hon vill kunna dricka sitt kaffe i fred på balkongen? Särskilt eftersom hon har sagt flera gånger att jag ändå skulle ärva lägenheten varför ska vi då flytta runt när vi ändå ska tillbaka hit, som ett barn som alltid hittar hem efter skolgården?
Så kom det senaste bråket Nu pratar vi knappt. Allt blev ännu mer spännande när min moster gick bort och lämnade en liten etta till mamma på Södermalm.
Jag såg det som en chans äntligen kunde mamma få sitt lugn i sitt lilla krypin, och vi kunde bo kvar och kanske slippa gnäll. Men nej då! Mamma vägrar flytta, och hon säger att vi får lösa vårt eget boende själva så typiskt att man undrar om hon fått tvillingar från den svenska konfliktskolan.
Är det normalt? Hur ska vi kunna kommunicera vidare nu? Svar gärna innan vi blivit rubrik i Aftonbladet: Familjebråk får Kungsbron att vibrera.
