Jag minns en berättelse från en ensam mamma, som sa att hon inte visste vad hon skulle göra och att allt kändes hopplöst. Det fick mig att vilja berätta min egen historia. Inte för att döma någon, utan för att när man har barn som är beroende av en, kan man inte bara sitta och vänta på att pengarna ska trilla in från ingenstans. Ingen gav mig något jag fick kämpa själv.
Jag lämnade mitt barndomshem när jag var sexton. Av envishet, av dumhet jag trodde att jag var vuxen nog och att livet med min pojkvän skulle bli bättre. Vi flyttade in i en liten etta i Göteborg köket var i hörnet av vardagsrummet, väggen mellan det och sovdelen var tunn, och toaletten låg ute på gården. Det var långt ifrån lyxigt, men det var ändå vårt. Två år senare, precis när jag fyllde arton, blev jag gravid med mitt första barn. I början var allt normalt. Han körde taxi, kom hem med pengar för mat, vi betalade hyran. Det fanns aldrig något över, men vi gick inte hungriga heller.
När min son var nästan ett år började jag märka att det blev mindre pengar. Alltid ursäkter lågsäsong, hård konkurrens, problem med bilen. Jag trodde på honom. Sedan blev jag gravid igen den här gången med min dotter, Linnea. I fjärde månaden försvann han utan förvarning. En dag tog han några kläder och gick bort till en annan kvinna.
Det värsta var inte bara att han lämnade mig. Efteråt pratade alla grannar, släktingar, folk i området. De sa att hon hade väntat på honom vid hörnet i månader, att han sov hos henne. Ingen sa något till mig när vi fortfarande var tillsammans. Jag fick veta allt först när jag satt ensam, gravid och med ett litet barn.
Han försvann helt. Frågade aldrig om barnen. Gav inte ens några kronor till blöjor. Jag satt på golvet och grät hela dagen. Jag såg kylskåpet nästan tomt, mjölken räckte knappt, andra barnet på väg, hyran snart till betalning, inga kläder, ingen spjälsäng. Jag grät. Men nästa morgon reste jag mig och sa till mig själv: jag kan inte stanna här.
Jag började i samma etta. Jag beställde lite varor på kredit. Jag gjorde gelé, desserter i glas, små bakelser. Jag fotograferade dem med mobilen och lade upp på mina statusar på WhatsApp och Instagram. Jag ljög inte. Jag skrev sanningen: Säljer bakelser för att köpa blöjor och mjölk. Folk började handla. En del av medlidande, andra för att de faktiskt tyckte om det jag gjorde. Med dessa pengar betalade jag för mat, hyran och köpte det mest nödvändiga.
Sen började jag laga luncher på beställning ris, linser, kycklinggryta, köttbullar. En man i området hjälpte mig med leveranser på sin moped, jag betalade honom för körningen. Jag gick upp klockan fem för att laga mat, med stor gravidmage och min son vid sidan. Det fanns dagar då jag var så utmattad att jag satte mig på stolen och grät tyst. Men nästa morgon tände jag spisen igen.
Jag sparade krona för krona. När det närmade sig förlossningen ringde min mamma från Borås och bad mig att komma hem till dem, så att jag inte skulle vara ensam. Dottern min, Linnea, föddes där. Sedan dess har mina föräldrar varit min styrka. De försörjer mig inte, men de håller mig uppe de hjälper med barnen när jag får beställningar.
Nu är min son sex år gammal. Linnea växer snabbt. Tillsammans med min mamma har vi startat ett litet konditori. Det är ingen stor firma, men vi har en liten lokal, bakar tårtor till födelsedagar, dessertbord till kalas, och tar emot beställningar till evenemang. Vi är inte rika, men jag går inte hungrig till sängs och jag behöver inte oroa mig för morgondagen mina barn får alltid det de behöver.
Jag vet hur ont det gör när en man lämnar en kvinna med barn. Det är inte rättvist. Men jag har lärt mig något annat också: man kan inte vänta på att någon ska rädda en. Ingen kom och räddade mig. När du har barn, har du inte lyxen att ge upp.
