Jag bor på en tvärgata till gymnasieskolan, och nu, när höstterminen börjar, ljuder det åter av glada röster på gatan pojkar med stora ryggsäckar, uppknäppta skjortor, skratt, stressade mammor, cyklar som lämnar ungdomar vid hörnet. För många är det vardag. För mig är det som att få en smäll i bröstet. För tre år sedan förlorade jag min son, Oskar, som gick i årskurs två på gymnasiet. Sedan dess är den här tiden på året tyngst av alla.
Oskar var sexton år gammal. Den där kvällen var han ute och åt med sina vänner, och de stannade sen lite längre i Vasaparken. Det var klockan tio när han skulle hem, över gatan i Sollentuna. Jag satt vaken, som alltid, och väntade. En förare, full och vårdslös, körde mot rött i korsningen. Han saktade inte ned, stannade inte. Min Oskar fick aldrig en chans att reagera. När de ringde från Karolinska, kände jag hur all luft försvann ur kroppen. Jag stod helt stum, som i ett suddigt universum där orden inte gick att förstå.
Jag har förlorat mina föräldrar. Den sorgen var stor, tung och bitter. Men ingenting kan jämföras med att begrava sitt barn. Det går emot allt som är naturligt. Jag har känt ilska, maktlöshet, skuld allt på samma gång. Varför lät jag honom gå ut, varför skrev jag inte och bad honom komma hem tidigare, varför tillät Gud det här? Månader gick då jag bråkade med Gud. Min bön blev till klagan, tårarna rann, jag sa att det inte var rättvist, att han tog Oskar utan att varna mig.
I många år har jag haft en liten bokhandel. Det är min försörjning. Jag säljer anteckningsböcker, färgpennor, blyerts, gör kopior och utskrifter, samt jobbar som ombud för banken hela dagarna kommer folk in och ut. Tidigare hjälpte jag eleverna med glädje. Nu påminner varje uniform mig om hans. Alla barn som köper anteckningsböcker river upp minnet av de jag köpte till Oskar. Ibland kopierar jag papper och plötsligt börjar ögonen bränna av tårar.
Första året efter Oskar gått bort orkade jag nästan inte öppna butiken. Det krävdes all min kraft att ens lyfta upp jalusin. Jag tvingade mig att gå upp, för jag behövde äta, betala hyran och räkningar i kronor. Många gånger log jag som om ingenting hänt, medan hjärtat var trasigt. Ibland kom skrattande tonårsgrabbar in och jag fick verkligen kämpa för att inte bryta ihop.
Med tiden blev jag mindre arg på Gud. Inte för att smärtan försvann, utan för att jag insåg att ilskan gjorde mig sjuk. Mina böner har förändrats. Jag klagar inte längre, jag ber om styrka, jag ber om ro. Jag ber om hjälp att leva med detta tomrum som aldrig går att fylla.
Nu, när jag ser hösten komma och skolan börja, känner jag hur hjärtat knyter sig. Jag gråter inte som förr, men värken finns kvar tyst och förankrad. Jag har lärt mig att leva med den, men den försvinner aldrig. Man lär sig att andas runt smärtan, inte att radera den.
Varje morgon öppnar jag min bokhandel på Sveavägen. Jag expedierar eleverna. Jag betraktar ryggsäckarna som strömmar förbi. Och även om jag ser stark ut på utsidan, är jag fortfarande den mamman som väntar på att höra nyckeln i dörren kl 22 trots att jag vet att den aldrig kommer att vridas om igen.
