Det enda jag alltid har fruktat i livet är en vredgad svärmor. En sån som vakar i hörnen av ditt medvetande. Jag hade varit gift en gång tidigare. Men där, märkligt nog, hade jag tur. Min före detta make, Mattias, växte upp på barnhem inga föräldrar, inga röster som dömde mig. Men det gick inte mellan oss. Efter fem års äktenskap ansökte jag om skilsmässa. När vi gifte oss var jag fortfarande student vid Lunds universitet. Mattias började dricka redan efter ett år, skulderna hopade sig, och plötsligt föll allt ansvar på mina axlar. Jag var tvungen att sluta plugga för att jobba och betala av lån i kronor.
Egentligen ställde jag bara till det för mig själv med det äktenskapet. Så när skilsmässan gick igenom, var det som om någon vred om syret jag andades ut för första gången på länge. Två år gick, ensam, tills jag långsamt letade upp mina egna bitar och la tillbaka dem där de hörde hemma. Sedan mötte jag Emil. Han hade aldrig varit gift, aldrig haft ett riktigt förhållande förutom mig. Allt snurrade igång oväntat fort. Han friade, jag tackade ja. Nästa steg: träffa hans mamma.
Redan från dörren in i deras Skövde-lägenhet möttes jag av hennes rynkade panna. Hon slängde ur sig ett hej som om det var en sten genom ett fönster och försvann direkt in i vardagsrummet. Jag hann knappt undra vad som var fel. Kläderna? Nä, jag hade valt min mest anspråkslösa klänning. Vid köksbordet satt hon länge tyst och betraktade mig som om jag var en udda fisk, fångad på västkusten och kastad upp på deras blå-vita porslin. Till slut, när jag förläget sänkte blicken, klippte hon till:
Jaha, du har alltså ingen utbildning? Så du fattar väl ganska lite då? sa hon på ett släpigt, spydigt sätt och log snett mot Emil. Jag fick samla mig innan jag svarade, sippade på mitt kaffe och talade lugnt:
Nej, min utbildning är inte färdig, tyvärr. Livet kom emellan men jag planerar fortfarande att ta examen.
Svärmor hummade högt, som en gammal radiomottagare:
Jasså du, planer på att plugga? Och när har du tänkt hinna vara fru då? När ska du föda barn, laga mat åt min son, städa huset? Du är minsann ingen drottning, inte.
Hon fnös igen, tog en klunk kaffe och ställde ner muggen med en smäll. Jag säger det, min Emil behöver inte såna som du, du är bara trassel.
Jag såg ner på mina händer naglarna målade, men knogarna vita av ilska. Hon granskade mig noga:
Okej utseende, men inte särskilt smart, va?
Den sekunden sved det till inuti på ett sätt som bara drömmar kan jag reste mig, gick in i badrummet och lät tårarna rinna mellan kakelplattorna. En främling kastade elakheter efter mig, och Emil satt tyst, som om han drömde bort sig själv. Skönt att vi snart gick därifrån jag ville aldrig mer sätta foten hos henne.
Men förstås, hon började komma hem till oss i Göteborg och varje gång försökte hon trycka till mig, med sylvassa repliker och blickar som isar från Vänern.
Jag vände mig aldrig till någon kurator. Till slut bokade jag några samtal med en samtalsterapeut, och det var som att gå genom en surrealistisk snårskogjag insåg att min svärmor är en klassisk känslomanipulatör. Och jag? Jag hade låtit henne hoppa på mig eftersom jag lärt mig vara för snäll. Nästa gång hon försökte sätta åt mig, bad jag henne lugnt stänga dörren på vägen ut.
Nu hör vi inte av varandra. Jag bryr mig inte, och Emil? Han tycker också det är lika bra så.
