Av någon anledning har jag alltid haft exempel på svärmor-svärdotter-relationer i mitt liv, ända sedan jag var liten.
Redan som barn upplevde jag så kallade krig mellan min gammelmormor och min farmor. Mina föräldrar lämnade mig hos farmor tills jag fick plats på förskolan, och där, hemma i hennes lägenhet i Göteborg, såg jag ett riktigt helvete utspela sig. Det var som om två totalt olika personer bodde där. Den ena farmorn log mjukt mot mig, bjöd på kanelbullar, berättade sagor och ritade med mig. Den andra skällde ilsket på sin sängliggande svärmor, klagade högljutt och fällde ofta frasen: “Ska du aldrig ge dig av från livet?”
När gammelmormor gick bort flyttade vi från vår hyreslägenhet till farmors bostad, och en ny maktkamp började nu mellan mamma och farmor. Ibland kom grannarna från trappuppgången och bad oss sänka rösterna. Men lugnet i hemmet varade aldrig länge.
Jag gick sista året på gymnasiet när farmor skulle begravas. Mamma sörjde inte, i princip, och redan efter nio dagar startade hon en egen revolution hemma packade ihop farmors saker, utan att skilja på något, och bar ut dem till soptunnan. När pappa kom hem från sitt jobb på Scania blev han chockad av hur mamma behandlade hans avlidna mormor. Kvällen slutade i ett enda långt gräl, som senare ledde till deras skilsmässa. Efter ett halvår flyttade pappa ut
Jag och Oskar gifte oss enkelt, vi hade inte råd att hyra något eget, och redan innan bröllopet förstod jag att vi skulle behöva bo med hans mamma. Alla de gamla historierna om bråk flimrade förbi i mina tankar, men jag ville verkligen undvika samma elände. Kanske kunde vi inte bli bästa vänner, men i alla fall ha ett drägligt boende tillsammans där vi inte förbrukar varandras livslust.
Jag bestämde mig tidigt för att ha tålamod, och i nära ett år höll jag tillbaka varje gång svärmor kom med syrliga kommentarer om min städning, tvätt, matlagning och allt annat. Hon använde aldrig fula ord, men kunde driva med mig så slipat att jag kände mig som en idiot och hon själv som drottningen i huset.
En dag, efter ännu en av hennes livslektioner, bestämde jag mig för att vi måste prata ut. Jag köpte en prinsesstårta, bad Oskar gå ut en stund, och berättade för svärmor om kvinnorelationerna i min familj. Jag föreslog att vi kanske kunde undvika samma gamla mönster av tjafs och istället försöka samsas, åtminstone som hyggliga grannar.
Då avbröt hon mig, sköt undan tårtan och förkunnade: Här finns det bara en som bestämmer, och det vet du nog vem det är. Jag pratar som jag vill, och det bästa för dig är att du inte säger någonting alls. Gå tyst här hemma och undvik att visa dig för mig.
När Oskar kom hem tittade han frågande på mig, men jag skakade bara tyst på huvudet. Svärmor däremot dök genast upp i hallen: Nå, granne, är middagen klar till din man?
Jag svarade kallt att med en sådan attityd så blir det nog ingen som serverar hennes middag på ålderns höst. Och där brast det för mig, efter ett års tystnad! Oskar försökte lugna oss, men nu var det för sent att backa
För att rädda äktenskapet flyttade vi till slut till en liten hyreslägenhet, trots att det kändes tufft ekonomiskt hyran var hög och lönerna räckte bara precis till. Efter ett tag lyckades vi ta lån och köpa ett radhus. Under denna tid blev svärmor allvarligt sjuk och behövde ständig tillsyn. Med min uppväxt i minnet vägrade jag bestämt att bli hennes vårdare.
Jag föreslog för Oskar att vi kunde hitta någon familj som kunde ta hand om hans mamma med förbehåll att de fick överta hennes bostadsrätt senare. Motvilligt gick han med på det. Vi prövade olika personer men ingen lyckades stå ut längre än två veckor. Vi betalade för hemtjänst, men personalen gav upp och sade att det var omöjligt att förstå sig på hans mamma. Till slut hittade vi ett par som stod ut i två månader. Vi skrev ett avtal där de, förutom att få överta lägenheten, även gick med på att ha tillsyn över hur hans mamma hade det.
Jag tror inte problemet låg hos mig det var nog bara ingen som riktigt ville ha den där lägenheten till det priset…
