Rädd att förlora dig

Rädd att förlora dig
Här bor jag, sa Lennart med ett leende och vinkade in flickvännen i lägenheten.
Kom in bara, jag ska bara hänga in jackan.
Maj granskade hallen osäkert, stressad och ovillig att ta av sig skorna.
Något oroade henne…
När Lennart kom tillbaka ut i hallen såg han Majs ansikte stelna till av panik.
Hennes händer började darra, och utan att säga ett ord rusade hon ut genom dörren.
Maj, vart ska du?!
Lennart stirrade förvånat på den öppna dörren och sedan på Molle, schäfern bredvid sig.
Aldrig hade han anat att kvällen skulle sluta så här märkligt.
Bara sprang iväg utan att säga något?
frågade Viktor tvivlande, när Lennart lite senare berättade vad som hänt.
Inte ett ord.
Hon såg ut som om hon sett ett spöke, sa Lennart, lyfte sitt ölglas och satte ner det igen. Fattar inte…
Vad var hon så rädd för?
Du borde ha frågat henne direkt, föreslog Viktor.
Hade jag gärna gjort, om hon svarat när jag ringde.
Har inte fått tag på henne sedan igår kväll.
Har du vågat knacka på hemma hos henne då?
Nej, jag vet bara vilket hus men inte porten.
Följde henne aldrig hela vägen in.
Det här är ju knepigt.
Mm, riktigt konstigt faktiskt.
Det började så bra, och så blev det bara pinsamt.
Men det kanske inte är kört än?
Ge det lite tid.
Ni ses säkert på måndag igen.
Känns ju som om hon backat ur helt.
Kan inte tänka på nåt annat.
På måndag får du chans att prata med henne.
Ta det då, allt löser sig.
Första gången Lennart såg Maj var på en fullsatt spårvagn i Göteborg.
Ingen ville resa sig för den unga tjejen, men han gjorde det.
Han stod kvar bredvid henne och log hela vägen till jobbet.
Han ville så gärna lära känna henne, men han hade bråttom och var heller ingen som flirtade inför publik.
Vad skulle han ens säga?
Hej, jag heter Lennart.
Här är mitt nummer, ring ikväll? Nä, för simpelt.
Så när Lennart steg av spårvagnen gick han direkt mot kontoret utan att vänta in henne.
Men det kändes ändå som om hon gick efter honom.
Han vände sig inte om.
Du önskar bara att det var så tänkte han.
Drömmen om kärlek vid första ögonkastet kändes ändå långt borta.
Ändå höll Majs leende och blick sig kvar i tankarna hela förmiddagen.
När han öppnade mailen tyckte han sig se hennes leende på skärmen.
Så när chefen Erik kom in på kontoret och presenterade den nya kollegan, var Lennart först säker på att han drömde.
Men Maj var på riktigt och nu skulle de jobba ihop.
Maj, log hon glatt och räckte fram handen.
Lennart.
Trevligt att träffas.
Sedan blev han bara ställd och rodnade.
Men inuti var han som en kittel något brann inom honom.
Maj gjorde något med honom.
Han ville imponera, göra allt för att vinna hennes uppmärksamhet.
På kvällen mötte han Viktor och deras hundar i Slottsskogen.
Lennart berättade om Maj med sådan inlevelse att Viktor direkt fatta galoppen:
Du har blivit kär, det är lätt att se!
Tror du?
Jag vet!
Det var likadant med Sofie jag.
Så fort jag såg henne visste jag att vi skulle bli gamla ihop.
Ja, typ exakt så.
Så fort jag ser Maj tänker jag på det.
Då är det ju bara att bjuda ut henne.
Café eller bio gör nåt!
Fast tänk om hon redan har nån?
Då får ni väl bli kollegor bara.
Men prova!
I värsta fall förlorar du inget.
I bästa fall…
Lennart samlade mod.
Efter jobbet gick han fram till Maj vid hållplatsen, log försiktigt och lyckades stamma fram:
Ska vi gå ut nån dag?
Kanske fika eller bio?
Maj log och sa ja.
De drack kaffe på ett mysigt kafé vid Vasaparken och promenerade genom stan hela kvällen.
Han följde henne hem.
Allt gick bättre än han hade föreställt sig.
Väl hemma gick Lennart ut med Molle en lång promenad i regnet.
Sedan låg han hela natten och fantiserade om att fria, om barn, om helger ute i skogen tillsammans.
Varför kändes det som om drömmarna snart skulle bli sanna?
Tre månader gick.
De var de bästa i hans liv.
De åt middag på restauranger, såg romantiska filmer på bio och kysstes i ösregn utan att bry sig om folk omkring dem.
Maj var fantastisk vänlig, rolig, klok och så otroligt jordnära.
Precis allt Lennart drömt om.
Enda problemet var Molle, hans schäfer.
De bodde själva, och efter träffarna måste Lennart alltid ut med Molle.
Han föreslog flera gånger att de skulle promenera alla tre, men Maj blev bara stel, tyst och vände bort blicken.
Ska vi inte gå bara vi två?
Vi kanske vill fika eller se en film, och man kan inte ta med hund överallt.
Jo, du har rätt, sa Lennart.
Till slut friade han och föreslog Maj att flytta in.
Hon sa ja till honom, men inte lika självklart om att flytta.
Hon sköt hela tiden upp det.
Maj, jag vet att vi ska gifta oss först nästa år, men vi borde kunna bo ihop redan nu.
Jag sover bättre när du är där.
Jag har lovat hyresvärden att stanna året ut…
Hon skulle bli ledsen annars.
Men då betalar jag gärna för de månaderna.
Kom nu, så visar jag lägenheten!
Du måste träffa Molle, ni kommer bli vänner.
Maj såg tveksam ut men följde ändå med.
För kärlekens skull ville hon försöka övervinna sin rädsla.
Här bor jag, sa Lennart glatt och öppnade dörren.
Maj tvekade att kliva in, såg sig nervöst omkring och tog inte av sig skorna.
Något oroade henne…
Och när Lennart kom tillbaka ut i hallen, såg han hur Maj stelnade av skräck.
Hennes händer skakade, och hon rusade ut innan han ens hann blinka.
Maj, vart ska du?!
Lennart häpnade över dörren som slog igen, tittade på Molle bredvid sig och fattade ingenting.
Han ringde upprepade gånger ingen svarade.
Till slut bad han Viktor om råd.
Efter samtalet med Viktor beslöt han: på måndag måste han prata med Maj.
Hon kunde ju inte undvika jobbet.
Hela måndagmorgonen stod Lennart och spanade på spårvagnar utanför kontoret i Haga.
Maj dök inte upp, fast hon brukade alltid komma tidigt.
Tänk om något hänt henne?
Han hann precis dra upp mobilen för att kontakta chefen, när han såg Maj komma gående längs trottoaren.
Slitna kinder, tårar i ögonen.
Maj, vänta!
Hon stannade tvärt, vände sig om och mötte Lennarts blick med sorg.
Maj, vad hände?
Varför sprang du?
Varför svarar du inte?
Jag har varit så orolig.
Förlåt, Lelle…
Vad är det som händer?
Fem minuter till jobbet börjar.
Vi tar det efter jobbet.
Snälla?
Har du ångrat dig om oss?
Vill du inte bo med mig?
Jag går sönder av ovissheten.
Säg nu, så jag slipper vänta.
Förlåt, Lennart.
Men vi kan inte bo ihop, viskade Maj och började gråta.
Men varför?
Vad har jag gjort fel?
Du har inte gjort något.
Vad är det då?
Maj torkade tårarna och såg Lennart i ögonen.
Jag är rädd…
För vadå, älskling?
Jag är rädd för hundar.
Va?
Min Molle?
Men han är ju snäll, det vet du ju.
Men Lennart tänkte för sig själv: Så det var hunden ändå…
Nej, du förstår inte.
Jag är rädd för ALLA hundar.
När jag var sex blev jag biten av en kamphund…
Det har du aldrig berättat.
Nej, det har varit för läskigt att ens tänka på.
Jag var på lekplatsen, mamma var och handlade.
Någon var full och släppte lös hunden på mig.
De hann dra undan hunden, men sen dess är jag livrädd.
Men Maj…
På stan är det ju också hundar, hur klarar du det?
Det är enklare, man kan gå runt, söka hjälp av folk.
Men att bo ihop med en stor hund, som din Molle?
Det går inte.
Det är inte du eller hunden det är fel på.
Det är jag.
Vänta nu…
det känns orimligt att ge upp så.
Jag försökte, jag lovar.
Det var därför jag följde med hem till dig.
Men när jag såg Molle så nära…
Panik.
Jag försökte andas, men jag får sånt tryck i bröstet.
Jag trodde det skulle gå över.
Men det gör det inte…
Förlåt.
Vad ska jag göra, Viktor?
sa Lennart med tung suck senare.
Vi älskar ju varann.
Men vi kan inte bo ihop.
Kan det verkligen vara så?
Hoppas du inte tänker göra dig av med Molle?
utbrast Viktor genast.
Nej, det skulle jag aldrig.
Molle är min familj.
Men Maj älskar jag också.
Då får du kämpa för lyckan din.
Rädslor går att jobba med.
Är hon villig att försöka?
Hon har gått till psykolog, men det hjälpte inte direkt.
Hon vill försöka något mer…
men kan inte lova.
Det är ju ett steg åt rätt håll.
Vissa hade tvingat dig välja hunden eller dem.
Men hon vill försöka!
Kan du hjälpa henne, så gör det.
Börja med promenader tillsammans i skogen kanske, där det är lugnt.
Det gav Lennart hopp.
Kanske fanns det en lösning.
Var fick du bilen ifrån?
frågade Maj förvånat när hon klev ut och såg Lennart vid en Volvo SUV.
En polare lånade ut den.
Ska vi ta en skogstur alla tre?
Molle sitter i bagaget, finns särskild plats för hundar.
Okej…
Maj gick med på att följa med ut till Delsjön.
Hon förklarade direkt: minsta panik, så åker vi hem.
När de väl kommit ut hoppade de i gummistövlar.
Lennart kastade boll åt Molle bortom Majs blick.
Han frågade försiktigt:
Känns det okej?
Svårt att säga…
sa Maj och höll ögonen på hunden där borta.
Vet du…
Det finns snälla och farliga hundar, som det finns med människor.
Den där hunden som skadade dig var ett undantag.
Min Molle har aldrig bitit någon.
Jag vet, men rädslan är stark.
Ge det några chanser.
Efter några turer till kanske du kan se på våra fyrbenta vänner på ett nytt sätt.
Han kastade iväg bollen, och Molle skällde lyckligt.
Är hon arg?
frågade Maj rädd.
Haha, nej!
Hon älskar bollar.
Titta, snart kommer hon springande tillbaka.
Vill du prova?
frågade Lennart och räckte över tennisbollen.
Jag vet inte…
ärligt talat, jag är rädd.
Slut ögonen och testa bara.
En gång.
Så Maj knep igen ögonen och kastade bollen så långt hon kunde.
Lennart applåderade, och Molle rusade in bland träden.
Hon är så duktig!
Hon är bättre på att förstå mig än många människor.
Ska vi åka hem nu?
frågade Maj efter en stund.
Visst.
Molle, var är du?
De hörde Molle skälla borta vid ett vattenfyllt hål.
Lennart gick närmre, upptäckte bollen och vattnet.
Nu är det klart Molle är rädd för vatten, log Lennart mot Maj.
Kan en hund vara rädd?
Jag trodde de var orädda…
Allt kan vara rädda för något.
Jag räddade Molle som valp ur en strömmande älv för sex år sen.
Sedan dess vägrar hon vatten.
Lennart klev ut för att hämta bollen, men vattennivån steg plötsligt snabbt till knäna.
Går det bra?
ropade Maj oroligt.
Bara djupt, inget farligt!
svarade Lennart.
Men när han försökte ta sig tillbaka sjönk han djupare.
Helt plötsligt satt han fast.
Kom igen nu då, Lennart, skrek Maj.
Kom!
Jag sitter fast…
Nu steg paniken.
Vattnet nådde midjan.
Jag sitter fast i dyn.
Det ÄR ett träsk.
Molle skällde högt och hjälplöst, men vågade sig inte ut i vattnet.
Maj var livrädd mannen hon älskade höll på att gå under, och en stor hund gnällde bredvid henne.
Men Maj tvingade sig att fokusera, trots sin rädsla.
Maj!
Hitta en lång gren, hjälp mig!
Med darrande händer lyckades Maj hitta en stadig gren, sprang fram till träsket och räckte den åt Lennart, som greppade tag i den med all kraft.
Hon drog, men behövde hjälp.
Då kom Molle till undsättning.
Tillsammans tjej och hund fick de tillslut upp Lennart ur dyn.
Blöta och utmattade rasade de ner på mossan bredvid varandra.
Det värsta var över.
Vilka hjältar ni är!
sa Lennart leende och kramade först Maj, sen Molle.
Ni har räddat livet på mig.
Jag var så rädd…
Får hoppas det inte skapade en ny fobi, log Lennart.
Jo, faktiskt.
Jag är rädd att förlora dig och den rädslan är starkare än allt annat.
Maj såg på Molle och kramade för första gången hunden tätt intill sig.
Tack, Molle.
Tack för att du hjälpte oss båda!
På kvällen efter varm dusch och middag låg Lennart, Maj och Molle tätt ihop i soffan och såg på klassiska hundfilmer.
Något annat kändes inte rätt denna dag.
Nu delade de samma rädsla: att förlora varandra.
Och det, visste de, var början på att vinna mot all annan rädsla.