Naturligtvis är det mitt eget fel! min väns syster snyftar medan vi sitter i hennes lilla kök i Göteborg. Jag kunde aldrig ana att det skulle bli så här! Och nu vet jag inte ens vad jag ska ta mig till. Hur ska jag kunna reda ut allt det här utan att tappa ansiktet?
Min syster gifte sig för några år sedan.
Efter bröllopet beslutade de att de skulle bo hos hennes mans mamma. Min mamma har en rymlig trea i Majorna och har bara en son.
Jag behåller ett rum, resten är ert! sa svärmor. Vi är alla uppfostrade människor, det här kommer gå jättebra. Och funkar det inte kan vi alltid flytta! sa hennes blivande man lugnt till henne. Jag ser inget fel i att försöka bo under samma tak som min mamma. Passar det inte så hittar vi en hyresrätt…
Sagt och gjort. Men att leva tillsammans visade sig vara svårare än förväntat. Svärdotter och svärmor försökte verkligen, men varje dag blev konflikterna lite fler. Små problem samlades på hög tills det kokade över i bråk, som kom allt oftare.
Du lovade att vi skulle flytta om det inte funkade! grät min syster till sin man. Jaha, tycker du att vi inte klarar det? svarade han med ett överlägset leende. Det är småsaker, inte anledning nog att börja packa och flytta till första bästa lägenhet.
Exakt ett år efter bröllopet gick min syster på föräldraledighet och en tid senare födde hon en frisk pojke.
Samtidigt hade svärmor precis blivit av med jobbet och det var trögt att hitta något nytt inga arbetsgivare ville anställa någon strax före pension. Min syster och svärmor blev fast tillsammans dygnet runt ingen av dem hade någonstans att ta vägen om dagarna. Det blev snabbt ganska ansträngt hemma.
Min svåger bara ryckte på axlarna åt situationen han var ju den ende som jobbade och drog in pengar.
Vi kan inte lämna mamma medan hon står utan inkomst, sa han. Jag kan inte överge henne, och vi har inte råd att både hyra eget och hjälpa henne ekonomiskt. Men när mamma fått ett nytt jobb då flyttar vi.
Men min systers tålamod tog slut långt innan någon ny tjänst dök upp för svärmor. Hon packade ihop sina och sonens saker och flyttade hem till vår mamma i Kungsbacka. När hon gick sa hon till sin man att hon aldrig mer skulle sätta sin fot i hans mammas lägenhet. Om han ville ha kvar sin familj fick han komma på en lösning.
Hon var säker på att han skulle göra allt för att få hem henne, men där hade hon fel.
Tre månader har passerat sedan dess. Han har inte ens försökt vinna tillbaka henne. Han bor fortfarande med sin mamma och pratar bara med sin fru och sitt barn via videosamtal på vardagskvällarna och hälsar på dem hos svärmor på helgerna.
De lever som särbos nu.
Han får all omtanke och mat från två kvinnor, dessutom tycker hans mamma synd om honom hans fru har ju svikit honom och dessutom slipper han nattvak och blöjbyten. Han tycker nog att han vunnit. Och svärmor har ju knappt förlorat någonting heller.
Min syster är förtvivlad över hur det blev. Hon älskar honom och sörjer att han agerar som han gör, trots allt.
Vad trodde du skulle hända när du gick? säger han bara när hon ifrågasätter honom. Du kan ju alltid flytta tillbaka om du vill.
Det känns inte som att han någonsin kommer välja bort sin mamma och flytta till en egen hyresrätt, inte så länge min syster går hemma och är föräldraledig och varken har pengar eller möjlighet till eget boende.
Kan det här vara slutet för deras familj?
Jag kan inte låta bli att undra: har min syster ens minsta chans att kunna flytta tillbaka till svärmor och ändå behålla sin stolthet?
