Jag var bara tjugotvå år gammal när jag blev ensam, utan make, med lilla David i famnen. Min son var endast två år då. Min man valde att lämna oss, han tröttnade på alla bekymmer och kände att han alltid behövde tjäna pengar och spendera dem på familjen.
Han gillade aldrig det där. Ja, varför spendera på familjen när det är roligare att lägga pengarna på sig själv och älskarinnan, tänkte han. Oavsett vad han var för sorts make så blev det faktiskt lättare för mig. Allt föll på mina axlar när han försvann. Jag satte David på förskolan och började själv jobba. Jag minns att jag ibland var så trött att jag knappt kände mina ben, men hemmet var alltid i ordning, maten lagad och barnet mätt och ren.
Min mamma lärde mig det, och vår generation hade mer tålamod och styrka. Jag ska vara ärlig, jag har nog bortskämt David lite. Nu när han är 27 år kan han inte ens steka en potatis själv. Men nyligen gifte han sig, och jag tänkte att nu har han funnit en hustru som kan ta hand om det där och jag kan ägna mig åt mina egna intressen, kanske till och med testa något nytt jobb. Jag tänkte att nu kan jag leva lite lugnare.
Men så berättar David att han och hans fru tänker bo hos mig ett tag. Jag blev inte direkt överlycklig men gick med på det, visst får de stanna. Hon ska laga mat till David, tvätta hans kläder, och jag får vara tålmodig ett tag. Men det blev inte som jag trodde. Maja var verkligen speciell. Hon plockade inte undan efter sig efter maten, diskade inte, tvättade inte sina eller Davids kläder, sopade inte ens sitt rum hon gjorde ingenting alls.
Under tre månader tog jag hand om tre personer. Behövde jag verkligen det? Vad gjorde min svärdotter? Eftersom David bestämde sig för att försörja familjen, så jobbade inte Maja alls. När David var på jobbet var hon antingen ute med vänner i Stockholm eller satt med mobilen hela dagen. Och jag jobbade. När jag kom hem var det fullständig oreda, saker överallt, kylskåpet tomt, ingen lagad mat. Jag fick gå till ICA, handla, laga mat och diska efteråt. Maja hade inte det minsta samvete. Hon lyckades till och med komma till mig när jag stod och diskade och räckte mig en tallrik som hon haft i sitt rum flera dagar. Hon hade glömt den, och den var angripen av allt möjligt. Nästa gång hon kom med en tallrik sa jag rakt ut att om hon hade lite samvete skulle hon åtminstone diska efter sig ibland.
Tror ni hon bad om ursäkt och ändrade sig? Nej, redan nästa dag, med stor dramatik, packade hon och David och hyrde en lägenhet. David sa att jag försökte förstöra deras familj. Hur då? Genom att be hans fru diska ibland? Äntligen, nu får jag leva i lugn och ro och slipper städa efter någon. Den här unga generationen, jag säger bara, de är bortskämda och omöjliga.
