Mina föräldrar bor i Sverige och jag bor i Stockholm.
Vi har inte sett varandra på över tjugo år. De arbetar som konstnärer och sjunger i en folkmusikkör, deras liv handlar bara om turnéer. När jag fyllde fem började jag bo hos min mormor. För att underlätta för mormor var hon tvungen att flytta till släktingar utanför Sundsvall. I början kom mamma och pappa och hälsade på oss två eller ibland tre gånger om året, men sedan kom de mer och mer sällan. Till slut slutade jag till och med tänka på dem. Så småningom bröts vår kontakt helt.
När jag gick på läkarutbildningen gifte jag mig under tredje året. Nu har min man och jag vår egen tandläkarklinik, och vi tjänar riktigt bra pengar. För ungefär ett år sedan dök plötsligt mamma och pappa upp igen. De började ringa till kliniken för de hade inte ens mitt mobilnummer. Och våra samtal bestod mest av att de beklagade sig över sina liv.
Jag lyssnade på deras klagomål och svarade att de själva hade valt sin väg den dagen de lät sin dotter växa upp hos mormor. Ibland skickade mina föräldrar några hundralappar till mormor, men i det stora hela levde vi mest på hennes pension. Hon har berättat det för mig så många gånger, och jag märkte det själv eftersom vi behövde vända på varje krona.
Jag klarade skolan riktigt bra, så jag kunde plugga vidare utan att ta studielån. För att ha råd att bo och klä mig jobbade jag som nattsköterska på sjukhuset. Nu tänker jag att jag har mitt eget liv, och mina föräldrar har sitt de får klara sig själva på sitt håll.
När mina föräldrar insåg att jag inte tänkte hjälpa dem ekonomiskt, började de istället säga att de skulle ansöka om underhållsbidrag. Men, med tanke på läget i landet tror jag inte att deras hot skulle leda någonstans. Deras ord gjorde mig slutligen helt avstängd mot dem. Om jag tidigare tvivlat på om mitt beslut var rätt och funderat på att hjälpa dem, känner jag nu att jag inte vill ha något med dem att göra längre.
Tror du att jag gör rätt, eller borde jag behandla mina föräldrar annorlunda?
