20 januari
Jag och min man Olof har bott tillsammans i över 20 år. Vårt liv har alltid varit lugnt och stillsamt. Vi har haft en liten sommarstuga utanför Göteborg där vi spenderat varje helg. Olof höll ordning i lägenheten och jag stod för matlagningen. Jag trodde vi skulle leva så här tills vi blev riktigt gamla.
Men så en dag slog Olof ner som en blixt från klar himmel:
Linnea, förlåt. Jag lämnar dig. Jag har träffat en annan kvinna och blivit förälskad i henne!
Jag var inte naiv, trots att jag är 38 år gammal. Det märktes tydligt att Olof träffat någon annan. Jag försökte att inte göra det till en katastrof. Flera välmenande bekanta skickade till och med bilder på Olof tillsammans med den här kvinnan. Men jag blundade och hoppades att han aldrig skulle lämna mig. Och ändå, plötsligt en dag sa han att han tänkte flytta. För mig var det ett chockbesked.
Tur i oturen var att vår dotter då var nere på västkusten med sina vänner. Jag berättade ärligt för mina egna vänner att Olof lämnat mig kanske för att det kändes lättare att prata om det.
Vi samlades hemma hos min väninna och höll kvinnosamtal. En kompis föreslog att jag borde gå ner i vikt och hitta någon ny. En annan sa att jag borde gå till ett medium och låta spå mig kanske kunde det hjälpa. Ytterligare en vän föreslog att bara hoppa rakt ut i det och träffa någon annan direkt.
Men Erika sa: Lev som vanligt, Linnea! Det blir lättare då! Men jag kan inte, det gör för ont! Du måste! Tiden läker. Tro mig, jag har skilt mig tre gånger. Städa, laga mat, gå till jobbet, se på film, läs böcker… Men vem ska jag laga mat till? Till oss, så klart! Vi kommer till dig varje kväll och äter upp allt du lagar!
Jag tackade vännerna för deras råd. Men länge visste jag ändå inte vad jag skulle välja för väg.
Till slut bestämde jag mig för att prova hos ett medium. Jag tog med mig ett foto på Olof och kvinnan. Hon la ut sina tarotkort, tände ett doftljus och påstod att Olof skulle komma tillbaka till mig inom två veckor.
Men Olof kom inte. Inte efter två veckor, inte efter en månad. Samtidigt hade jag betalat henne halva min lön, över 8000 kronor. Saknaden och ensamheten var stor, och jag började tröstäta kakor och bullar. Efter två veckor ställde jag mig på vågen och hade gått upp sju kilo!
Då bestämde jag mig för att ta tag i livet. Jag städade igenom hela lägenheten från golv till tak, gjorde allt skinande rent, planterade om mina krukväxter och möblerade om. Plötsligt blev hemmet riktigt trivsamt! Dessutom anmälde jag mig till linedance på Folkets Hus jag måste ju bli av med bullen jag dragit på mig av alla fikabröd.
Varje dag lagade jag fisksoppa, precis som Olof alltid älskat. På kvällen dök mina väninnor upp och åt med god aptit. När de gått brukade jag slötitta på Bron Olof och jag hade pratat länge om att vi borde se den, men vi hade aldrig tagit oss tid.
En kväll, när jag satt där i soffan framför tv:n, hörde jag plötsligt nyckeln i dörren. Olof klev in, såg sig omkring och noterade hur rent och fint allt var. Doften av fisksoppa fyllde köket. Jag satt lugnt i soffan, mitt i ett avsnitt.
Linnea, hej. Jag kom bara för att hämta mina sista saker.
Javisst, jag har redan packat allting åt dig! Har du en kasse?
Ingen med mig.
Jag har!
Jag överlämnade påsen till honom.
Har du gjort fisksoppa?
Ja! Vill du smaka?
Olof funderade ett ögonblick, sedan nickade han.
Jag hällde upp en skål, han åt två tallrikar. Sen sa han:
Tack Linnea! Nu går jag.
Gör du det! Jag ska ändå fortsätta se serien.
Vad tittar du på?
Bron!
Vi pratade ju om att se den tillsammans någon gång…
Det minns jag.
Han gick. Jag grät en skvätt, såg färdigt avsnittet och gick och la mig ensam. Två veckor senare kom Olof tillbaka, med alla sina saker. Jag förstod ingenting.
Linnea, förlåt! Jag älskar dig. Jag saknar din soppa, vårt fina hem… allt! Och dig mest av allt!
Saknade du min soppa alltså?
Jag saknade allt, men framförallt dig!
Okej, kom in då.
Jag skäms inför dig och vår dotter. Du berättar väl inget?
Det gör jag inte. Vill du ha lite middag?
Gärna. Tack så mycket.
Det här året lärde mig att livet alltid kan ta oväntade vändningar. Men om man tar hand om sig själv och sitt hem, är det man själv och de man håller av som betyder mest i slutändan.
