De senaste tre månaderna har min bror tjatat på mig om mamma. Hon har inte varit sig själv efter sin stroke. Hon är ofta förvirrad och klarar sig inte längre utan sällskap. Egentligen behöver hon omvårdnad hela tiden. Det känns som att ha ett litet barn igen. Men jag har ju ett jobb, ett hem och en familj. Hur ska jag orka? Jag föreslog ett äldreboende, men min bror gick i taket och sa att jag var hjärtlös. Samtidigt vägrar han själv att ta hem henne han bor ju med sin fru i hennes lägenhet i Malmö.
Förr var vi en sammansvetsad familj, klassiska fyra personer. Min bror och jag är bara ett år ifrån varandra, jag är 36 år och han är 35. Våra föräldrar fick oss när de redan var lite äldre. Allt var bra tills pappa gick bort för två år sedan.
Sedan stack min bror till Uppsala för att plugga, träffade sin fru, och blev kvar där. Jag stannade i Stockholm. Först bodde jag kvar hos föräldrarna, men när jag gifte mig ville min man och jag ha något eget, så vi hyrde en lägenhet i väntan på att köpa och bilda familj. Så såg planerna ut då.
Sen dog pappa, och mamma blev ledsen och ensam. Hon åldrades på en gång. Hon var sjuklig, och så för sex månader sedan kom stroken. Läkarna tvivlade på om hon skulle klara sig. Hon pratade dåligt, kroppen lydde inte, men läkarna på Karolinska räddade henne. Fysiken blev bättre, men psyket har aldrig hämtat sig.
De sa att vissa följder är oåterkalleliga. Så jag tog på mig ansvaret. Jag och min man flyttade in hos mamma, bytte jobb så jag kunde frilansa och finnas där. Man kan inte lämna henne ensam, inte ens för att gå ut med soporna. Fast kroppen fungerar nu, är det ändå svårt.
Hon yrar, försvinner iväg i tankarna, går ut och vi måste hämta in henne. Hon gråter och säger att pappa väntar på henne någonstans. Jag sover dåligt, rädd att hon ska försvinna. Jag får inget gjort med mitt eget arbete; koncentrationen är borta. Min man föreslog äldreboende.
Det är jättedyrt, 35 000 kronor i månaden, men om jag jobbar mer kanske vi klarar det. Och brorsan får betala hälften, så är det rättvist.
Det tog tid för mig att våga, men till slut insåg jag att det var enda lösningen. Hur länge står man ut annars? Där får hon ju vård dygnet runt. Jag pratade med folk på ett boende, och ja, det kostar, men det finns inget val kvar.
När jag berättade för min bror hoppades jag han skulle förstå. Men han blev rasande:
“Har du blivit tokig? Skicka mamma till ett hem där hon är bland främlingar! Vet du ens hur de behandlar henne där? Har du inget hjärta?” Han skrek i telefonen. “Eller vill du bara bli av med henne?”
Jag försökte förklara, men han vägrade lyssna. Så fortsatte det, och jag kände mig mer och mer utmattad. Jag tog upp det igen.
“Jag vill inte göra mamma något illa. Hon har tagit hand om oss, vi har vuxit upp hemma vi har aldrig saknat något. Ska det vara så här nu? Vi är två, men allt faller på mig. Vill du inte, så ta henne hem till dig! Visa vad du kan.”
“Du vet ju att jag är inneboende hos min fru! Ska jag be henne ta hand om sin svärmor? Din man gör det ju”, sa han argt. “Du bor ju ändå där med mamma.”
Jag sa att då kan jag flytta ut direkt, så kan han och hans fru lösa det. Då började han tveka, sa att han måste jobba hela tiden och ändå inte kan hjälpa. Och att jag bara vill bli av med ansvaret.
Nu känns livet som ett dåligt skämt. Jag vet att mamma behöver mer än vad vi kan ge. Och ändå, känslan av att vara en dålig dotter finns där hela tiden. Min man stöttar mig, vill också sätta mamma på hem vi måste leva vårt eget liv. Inte bara hennes.
Jag har bestämt mig. Ger min bror en vecka till. Kommer han inte, gör jag det på mitt sätt. Det kanske känns fel, men någonstans förstår jag att ibland måste man ta svåra beslut. Det är lätt att ge råd, men ingen förstår hur tärande det är att ta hand om en svårt sjuk anhörig tills man själv går sönder. Det är min lärdom ibland måste man sätta gränser, hur ont det än gör.
