Mitt namn är Erik. Jag har alltid ansett mig vara lyckligt lottad i livet, för jag fick chansen att bli både pappa och make. Jag gifte mig med Linnea, min ungdomskärlek och den jag föll för redan under gymnasiet. Hon väntade troget på mig när jag gjorde lumpen, och när jag kom hem så gifte vi oss direkt.
Först föddes vår äldsta son, Gustav. Tre år senare fick vi vår andra son, Emil. Men innerst inne önskade jag att vi någon gång skulle få en dotter. Redan när Linnea väntade vårt första barn brukade jag berätta för alla att jag hoppades på en flicka. De flesta blev förvånade, för enligt traditionen brukar pappor längta mest efter söner. Men min dröm handlade om en dotter. Ändå blev vårt första barn en pojke, och tre år senare en till.
Vi hade det väldigt bra, Linnea och jag, och våra pojkar växte upp. Så en dag överraskade hon mig: hon var gravid igen. Det var oväntat eftersom vi inte hade planerat ett tredje barn, men glädjen över att Linnea väntade barn på nytt fyllde hela mig.
Tredje gången gillt, nu blir det nog äntligen en flicka! skrattade Linnea hoppfullt.
Både min mamma och Linneas mamma var övertygade, redan när de kände på hennes mage, om att det skulle bli en flicka denna gång. Till och med ultraljudet visade samma sak. Alla gick och väntade på en liten dotter. Till och med pojkarna funderade ut namn åt sin lillasyster.
När det var dags körde jag Linnea till förlossningen. Den natten blev sömnlös; jag kunde inte sluta oroa mig för hur det gick för min älskade Linnea och undrade om vi äntligen fått en dotter. Morgonen därpå ringde jag till BB och fick veta att vi fått en son 3,2 kg tung och 54 cm lång.
Jag trodde först att de måste ha blandat ihop något. Vi skulle ju få en flicka! Men det var ingen miss. Vi hade fått ytterligare en pojke. Det hade ingen av oss räknat med, men så blev det. Jag förstod inte hur även ultraljudet kunde visa fel. När jag ringde Linnea frågade jag lite ironiskt:
Har du lurat mig med grannen, eller? Har du blivit tokig? Vad är det för dumheter du säger! Men det skulle ju bli en tjej! Sluta nu, sa Linnea och lade på, riktigt ledsen.
Några dagar senare hämtade jag hem Linnea och vår nye son från BB. När hon öppnade filten och visade vår pyttelilla son, kände jag direkt hur hjärtat fylldes av kärlek det här var ju min pojke, mitt barn som skulle få all vår omsorg.
Tiden gick och fyra och ett halvt år senare lärde jag vår tredje son, som vi kallade Olle, att cykla sparkcykel utanför huset. Olle var helt olik mig till utseendet, han påminde knappt ens om Linnea, till skillnad från de två äldre som var mina avbilder.
En dag råkade jag höra några äldre damer i trapphuset prata om mig och Olle: Har du märkt att Olle liknar Henrik från portuppgången bredvid? Det stack till i hjärtat. Jag gick hem och frågade Linnea:
Du, vem är egentligen Olles pappa?
Nu får du faktiskt ge dig! Hur kan du ens tänka så? Jag var ju redan gravid när Henrik hjälpte mig hem från ICA, och det vet du. Jag hade två fulla matkassar och mådde illa. Vad har det med saken att göra?
Vi började gräla på allvar. Tills sist sa jag att jag ville göra ett DNA-test, men Linnea vägrade. Två veckor senare gick hon ändå med på det, men sa att vi lika gärna kunde skilja oss efteråt. Jag trodde bara hon var arg.
En kväll när jag slängde soporna träffade jag Henrik. Han var 35, ännu ogift, och nu studerade jag honom noga. Men det var tydligt att Olle inte liknade honom ett dugg.
Jag gick hem till köket, funderade, och då kom Olle springande och hoppade upp i mitt knä. Han kramade mig, ivrig att visa mig något. Just då kände jag en sådan ro i själen. Vad håller jag egentligen på med? Jag behöver inga tester. Det här är min son, och det har jag alltid vetat i mitt hjärta. Jag tog upp Olle i famnen och gick in till Linnea.
Vi gör inget test! Varför inte? svarade Linnea, sårad. Jag höll ju på att förbereda mig just för att du skulle vara säker på att du är hans pappa och att jag aldrig varit dig otrogen.
Jag bad Linnea om förlåtelse i flera dagar för att jag hade tänkt så dumma tankar om henne. Till slut förlät hon mig. Barnen växte och med tiden gifte sig Gustav, fick en dotter och till slut blev Linnea och jag morföräldrar. Nu får jag äntligen skämma bort ett litet barnbarn också.
Jag vet nu, av egen erfarenhet, att riktig kärlek aldrig sitter i utseendet eller blodsband när hjärtat vet är det bara så. Och det viktigaste är att lita på och vårda den familj man har, för det är där livet ger sina största gåvor.
