Du, jag måste berätta en grej som känns som hämtad från en svensk tv-serie. När jag och min blivande man, Gustav, varit tillsammans i knappt ett år så blev jag gravid. Allting var så nytt, pirrigt och fint, och vi såg verkligen fram emot att bilda vår lilla familj. Men redan innan vi hann landa i allt började problemen, för när jag träffade min svärmor för första gången så anade jag inte hur misstänksam och frusen hon skulle vara mot både mig och, senare, vår dotter som föddes lagom blond och blåögd, riktigt svensk med andra ord. Gustav och hans lillebror däremot hade mörkt hår, nästan åt det romska hållet, och svärmor likaså.
När jag låg kvar på BB och kände mig helt utpumpad men lycklig plingade svärmor på mobilen och sa grattis hon ville så gärna träffa sitt första barnbarn. Och vi tänkte inte mer på det, självklart skulle hon få komma. Men när hon mötte oss i entrén såg jag direkt att något inte stämde. Hon tittade på lilla Freja och utbrast, sådär rakt på sak som bara äldre svenskar kan: Men har ni fått någon annans barn eller?
Alla runtomkring bara stannade upp och stirrade. Och jag blev helt paff och sa att det är omöjligt, jag hade ju Freja hos mig hela tiden. Sen sa inte svärmor så mycket mer där och då, men hemma, när jag och Gustav satt trötta och lyckliga med lilla bebisen, fällde hon bomben: Men Gustav, titta på henne, hon är ju inte din dotter! Hon påminner varken om dig eller om din pappa Tror du verkligen att det där är ditt barn? Och så fortsatte hon, på sitt envetna sätt, att så frön av tvivel. Någon annan måste vara pappa
Gustav blev först helt ställd, men så reste han sig upp och bad mamma gå hem. Jag grät faktiskt efteråt, för vi hade sett fram emot den där första kvällen hemma så länge. Graviditeten var ganska kämpig och vi ville bara njuta istället blev det här kaoset. Men även efter det där tillfället gav hon inte upp. Hon började ringa Gustavs mobil mer och mer, kallade till allvarliga samtal när hon hälsade på och vägrade lyfta Freja i famnen ens. Istället satt hon med Gustav i köket och tjatade om DNA-test och titta på ögonfärgen, så högt att jag hörde vartenda ord genom väggarna. Gustav försökte stå upp för mig Freja är min dotter, jag litar på Ylva, mamma! Men svärmor svarade bara hånfullt: Vi får väl se
Till slut fick jag nog. Jag stormade in i köket och sa: Men snälla nån, eftersom du är så säker så kör vi på det där testet! När resultatet kommer så sätter vi det i en snygg ram och hänger över sängen, så kan du ligga här och beundra hur mycket Gustav är pappa till Freja!
Svärmor blev alldeles röd i ansiktet men blev tyst för en gångs skull. Och vi gjorde testet, även om Gustav inte ens ville läsa pappret eftersom han visste sanningen redan. När resultatet kom tillbaka och hon fick se det, gav hon bara tillbaka lappen utan ett ord. Jag kunde inte låta bli att fråga om hon ville ha en ljus- eller mörk ram.
Men då sa hon bara, Det där intyget kan du ha köpt, eller så har någon bekant ordnat det åt er. Titta på min yngste son han är mörk precis som sin pappa och det såg man direkt. Det här känns bara konstigt.
Så ja, testet förändrade ingenting för henne. Det blev som en dragkamp som aldrig tog slut. Så där snurrade det på år efter år, mitt i barnkalas och vardag. När Freja fyllde fem blev jag gravid igen, nästan samtidigt som Gustavs brors fru. Vi stod varandra jättenära och stöttade varandra i alltihop. Och när deras andra barn kom så följde vi såklart med till BB och mötte dem tillsammans.
Jag lyfte försiktigt på filten och började asgarva för där låg en liten flicka som var en exakt kopia av Freja! Alla tittade konstigt på mig, men jag skojade bara: Jaha, så ni har också haft en affär med min hemliga älskare eller hur?
Alla fattade vad jag menade, och det blev faktiskt lite skratt. Men svärmors ansikte blev illrött och hon sa inte ett ord. Det där blev vändpunkten. Plötsligt hörde vi aldrig längre några sarkasmer från henne, och första gången jag såg henne sitta där på golvet och leka med Freja och dockorna förstod jag att isen hade smält.
Nu är Freja hennes absoluta ögonsten, min jordgubbe, mitt lilla hjärta, du vet hur de där gamla tanterna är. Hon kommer alltid med presenter och vill liksom ta igen åren då hon var så kall och kantig. Jag känner ingen ilska längre, innerst inne har det blivit bättre för Freja skull, men, som det där gamla skämtet säger ett litet stick kvarstår i hjärtat ändå. Men förhoppningsvis rinner även det av med tiden.
