Jag träffade min man i tre år innan vi gifte oss, och nu har vi varit gifta i två år.
Min man var min första och enda kärlek. Jag har aldrig ens sneglat på någon annan, men ändå var min man väldigt svartsjuk av sig. Vi planerade vårt barn tillsammans, och lyckan var total när stickan visade två streck. Min man hade alltid pratat om att han längtade efter en son han var helt övertygad från första dagen om att det skulle bli en pojke. Därför blev vi så paffa på ultraljudet när barnmorskan berättade att vi väntade en dotter.
Efter den där ultraljudsundersökningen började min man misstänka att jag varit otrogen. Han gick och muttrade om att hans släkt minsann bara fått pojkar, “Vi Nilssons får ju bara söner!” enligt honom själv. Och det är sant, han har bara bröder och hans pappa likaså, inga systrar någonstans. Men vetenskapen säger ju att det är slumpen och kvinnans gener som styr könet, och ibland ville jag bara kasta en biologibok efter honom. Trots allt hoppades jag genom hela graviditeten att det mot förmodan skulle bli en pojke, men läkarna hade rätt och vi fick en liten dotter, som vi döpte till Elin.
Min man bar sig åt som om han var glad över att få en dotter, men jag märkte hela tiden att det inte riktigt stämde. Pratet om att barnet inte var hans började dyka upp allt oftare. Inte bara han, utan även svärfamiljen började peka ut mig och spekulera illa. Jag kände mig riktigt sårad av deras misstankar. Och som om det inte vore nog så var Elin det kopia av mig som barn blå ögon, blont hår medan min man är mörk och brunögd. Varje dag fick jag förklara varför vår dotter hade mitt utseende och inte hans, och varje gång kändes det hopplöst.
Ungefär fyra månader gick på det viset. Jag hade ingen ork kvar att försvara mig eller försöka förklara mig. Plötsligt förändrades allt. Min man blev en riktig drömpappa. Jag trodde att han hade landat i att Elin fått mina drag. Men så var det förstås inte.
När vi firade Elins födelsedag var massor av gäster där, mestadels hans släkt. Ju äldre Elin blev, desto tydligare såg man att hon var min dotter. Hans familj hällde bensin på elden med sina kommentarer om att han tog hand om någon annans barn. En dag rann bägaren över för min man han skröt inför sin familj om att han VISSTE att Elin var hans, för att han tagit ett faderskapstest.
Samma kväll satte jag mig ner med honom, och han erkände att han gjort ett DNA-test redan när Elin var fyra månader. Testresultatet bekräftade förstås att hon var hans, och efter det förändrades han totalt. Han sa aldrig något till mig om testet. Först då förstod jag anledningen till varför han ändrat sitt beteende så plötsligt. Jag blev så ledsen rentav smutsig inombords. Hur kunde han tvivla på mig så mycket att han i hemlighet beställde ett faderskapstest? Hur ska man kunna leva vidare tillsammans i ett äktenskap utan tillit? Även om han till slut visste att det var hans barn, så visade hans handlingar ändå vad han trodde om mig.
Efter allt det här bestämde jag mig för att ansöka om skilsmässa. Min man blev chockad, försökte förklara sig, men jag lyssnade inte precis som han inte lyssnade på mig för ett år sedan. Hans släkt sa att jag var galen, att ingen skilde sig för sånt här, och att jag skulle ångra mig. Mina egna föräldrar förstod mig kanske inte, men de stöttade mig ändå och lät mig flytta hem.
Jag tänker inte spendera mitt liv med att bevisa vem jag är för någon som alltid kommer att misstänka mig för värre saker. Jag väljer hellre att uppfostra Elin på egen hand än att leva i oro och osäkerhet. Livet är alldeles för kort för att lägga på svartsjuka och misstro.
Så, det här har lärt mig att utan förtroende finns det ingen grund för en gemensam framtid i alla fall inte för mig.
