Flickan vaknade av att hennes mamma stönade
Flickan vaknade av mammas svaga jämmer och gick tyst fram till hennes säng.
Mamma, har du ont?
Linnea, kan du hämta vatten åt mig?
Ja, jag springer!
Hon rusade till köket och hämtade ett glas.
Efter någon minut var hon tillbaka med ett fyllt glas.
Här, mamma, drick.
Då knackade det plötsligt på dörren.
Linnea, öppna!
Det kanske är mormor Siv.
Grannkvinnan Siv kom in, hållande en stor kopp.
Hur mår du, Anna?
Hon kände på Annas panna.
Du har feber.
Jag har med mig varm mjölk med smör åt dig.
Jag har redan tagit medicin.
Du måste till sjukhuset.
De har bra vård, och du behöver äta ordentligt.
Din kyl är ju tom!
Siv, jag har spenderat alla mina pengar på medicin, Anna tårades i ögonen.
Inget hjälper.
Du måste åka in till sjukhuset.
Vem ska ta hand om Linnea då?
Vem tar hand om henne om du dör?
Du är knappt trettio, ingen make, ingen ekonomi, Siv smekte Annas hår.
Gråt inte nu!
Siv, vad ska jag göra?
Jag ringer efter läkaren, Grannkvinnan tog fram mobilen.
Hon ringde och fick veta att någon skulle komma under dagen.
De kommer idag.
När de är här, ska Linnea följa med.
Siv gick ut till hallen, och Linnea följde efter:
Mormor Siv, kommer inte mamma dö?
Jag vet inte, men du måste be till Gud om hjälp, fast din mamma tror inte på honom.
Kan farfar Gud hjälpa?
Hopp tändes i Linneas blick.
Gå till kyrkan, tänd ett ljus och be, så hjälper han.
Nu går jag.
***
Linnea gick tillbaka, rätt tankfull.
Linnea, du är säkert hungrig, men vi har inget hemma.
Hämta två glas.
När hon kom tillbaka, delade Anna mjölken i dem.
Drick!
Hon drack, men blev ännu hungrigare.
Anna såg genast det.
Hon reste sig mödosamt och tog sin plånbok från bordet.
Här är femtio kronor.
Gå ut och köp två piroger, så får du äta dem på vägen.
Jag ska försöka laga något medan du är borta.
Hon följde dottern till dörren och gick sedan mot köket, stödd mot väggen.
I kylskåpet fanns bara billiga fiskkonserver, lite margarin, i fönstret ett par potatisar och en lök.
Jag får göra soppa
Det snurrade i hennes huvud och hon satte sig matt på en pall:
«Vad händer med mig?
Orken är borta.
Halva semestern har gått, pengarna slut.
Om jag inte kan gå till jobbet, hur ska jag få Linnea redo för skolstart om en månad?
Ingen släkt, ingen hjälp.
Och sjukdomen Jag borde gått till vårdcentralen direkt.
Och om jag blir inlagd, vad händer med Linnea?»
Hon reste sig med svårighet och började skala potatisen.
***
Hungern gnagde, men Linnea tänkte på annat:
«Mamma låg hela dagen igår.
Tänk om hon faktiskt dör?
Siv sa att jag måste be farfar Gud om hjälp», hon stannade till och vände mot kyrkan.
***
«Det är ett halvår sedan jag kom hem från utlandstjänsten.
Att jag överlevde är ett mirakel, men jag klarar mig nu hjälpligt med käppen.
Ärren bryr jag mig inte om längre.
Och ansiktet ingen kommer vilja gifta sig med en sådan som jag», tänkte Niklas medan han gick mot kyrkan.
«Jag måste tända ljus för mina vänner idag på årsminnet av deras död – och jag överlevde»
För tjugo år sedan gick han in i armén, nu är han civil men känner sig onödig.
Pensionen är riklig, pengarna från missionskontraktet finns på banken, men allt är meningslöst ensam.
Utanför kyrkan stod tiggare.
Niklas tog fram några hundrakronorssedlar, gav dem och bad:
Be för mina vänner Gustav och Sten!
Han gick in, köpte ljus, tände dem och bad den bön prästen lärt honom:
Herre Gud, kom ihåg…
Han korsade sig och såg sina vänner i tanken, nästan levande.
När bönen var slut stod han stilla och mindes sitt tunga liv.
Den lilla flickan, mager och blek, stod bredvid med sitt billiga ljus.
Hon såg sig om, osäker.
En äldre kvinna gick fram:
Kom, jag hjälper dig!
Hon tände flickans ljus och sade:
Så här gör man kors, hon visade.
Och nu kan du prata med vår Gud och berätta varför du är här.
Linnea såg länge på ikonen, sedan viskade hon:
Hjälp, farfar Gud!
Mamma är sjuk och jag har ingen annan.
Låt henne bli frisk.
Mamma har inga pengar till mediciner.
Jag ska snart börja skolan, men har inte ens någon ryggsäck
Niklas stod stilla och såg på flickan.
Hans egna problem, så stora nyss, kändes plötsligt små och oviktiga.
Han ville skrika till världen:
«Var det verkligen ingen som hjälpte denna flicka med en medicin till hennes mamma och en ryggsäck till henne själv?»
Flickan såg på ikonen och väntade på ett mirakel.
Tjejen, kom med mig!
Niklas sade bestämt.
Vart då?
Flickan såg skrämd ut på den mannen med käpp.
Vi tar reda på vilka mediciner din mamma behöver och går till apoteket.
Är det sant?
Farfar Gud har hört din bön.
På riktigt?
Hon såg hoppfullt mot ikonen.
Kom!
Mannen log.
Vad heter du?
Linnea.
Kalla mig farbror Niklas.
***
Från lägenheten hördes röster från mamma och grannkvinnan:
Siv, läkaren skrev ut massa saker och sa att medicinerna är dyra!
Hur ska jag ha råd?
Jag har bara femhundra kronor kvar.
Flickan öppnade dörren beslutsamt.
Rösterna tystnade.
Grannkvinnan Siv såg förskräckt på mannen.
Anna, titta!
Hon såg lika skräckslagen ut.
Mamma, vilka mediciner behöver du?
Farbror Niklas och jag går till apoteket och köper dem.
Vem är du?
Anna undrade.
Allt ordnar sig, Niklas log.
Låt oss få recepten.
Men jag har bara femhundra kronor!
Vi hittar pengar, Niklas lade handen på Linneas axel.
Mamma, ge recepten!
Anna gav dem recepten och kände att den främmande mannen ändå hade ett gott hjärta.
Anna, vad gör du?
Siv vaknade till när Niklas och Linnea gick.
Du känner inte ens honom.
Siv, jag tror att han är snäll!
Okej, Anna, jag går.
***
Anna satt väntande på sin dotter, som gått med mannen.
Hon glömde sjukdomen för ett ögonblick.
Snart öppnades dörren först sprang Linnea in med glänsande ansikte.
Mamma, vi har köpt medicin och fika till dig!
I dörren stod Niklas, och hans leende fick honom att se mindre skrämmande ut.
Tack så mycket!
Anna böjde sig lätt.
Kom in, kom in!
Niklas försökte ta av sig skorna, men det gick trögt nervositeten syntes.
Han gick in i köket.
Varsågod, sitt!
Anna sa.
Niklas satte sig, såg sig omkring och visste inte var han skulle lägga käppen.
Jag kan ställa den!
Hon ordnade så han nådde den.
Jag har tyvärr inte mycket att bjuda på.
Mamma, vi har köpt allt, Linnea lade fram varor på bordet.
Oj, varför gjorde ni det…
Anna såg att många saker var sötsaker, men också ett paket fin te.
Jag sätter på te nu.
Hon började göra te snabbt.
Det kändes som om sjukdomen dragit sig tillbaka, eller så ville hon inte verka svag framför mannen.
Då frågade Niklas:
Anna, klarar du dig?
Du ser ju blek ut.
Det går bra…
Jag tar medicinen.
Tack för allt!
***
De drack väldoftande te och åt kakor, medan Linnea pratade glatt.
Blickarna möttes ibland, och det blev tydligt att de trivdes vid samma bord.
Men det goda tar slut en dag.
Tack för allt.
Niklas reste sig, tog käppen.
Jag går nu, du behöver vila.
Tack så mycket, Anna reste sig också.
Jag vet inte hur jag ska tacka dig.
Han gick till hallen, Anna och Linnea följde.
Farbror Niklas, kommer du tillbaka?
Självklart!
När din mamma är frisk köper vi din ryggsäck.
***
Niklas gick.
Anna plockade undan och diskade.
Linnea, titta på TV, jag måste vila.
Hon lade sig och somnade djupt.
***
Två veckor gick.
Sjukdomen hade släppt, tydligt att medicinen fungerade.
De sista dagarna hade Anna till och med arbetat; det var slutspurt på jobbet, och de behövde henne.
Det gladde henne, för hon fick betalt.
Nu var det augusti, och snart måste Linnea få nya skolgrejer.
På lördagen steg de upp som vanligt, åt frukost.
Linnea, gör dig klar!
Vi ska till affären och se vad du behöver till skolan.
Har du fått pengar?
Inte än, men till nästa lördag får jag.
Jag har lånat tusen kronor, så vi kan handla lite mat på vägen hem.
De gjorde sig redo, men då ringde porttelefonen.
Vem är det?
Anna frågade.
Anna, det är Niklas…
Han hann inte säga mer, för Anna tryckte på öppningsknappen.
Mamma, vem är det?
Linnea kom ut från sitt rum.
Farbror Niklas!
Anna kunde inte hålla tillbaka glädjen.
Hurra!
Han kom in, fortfarande med käppen, men…
han såg annorlunda ut fina byxor, skjorta och en modern frisyr.
Farbror Niklas, jag har väntat på dig, Linnea sprang fram.
Jag lovade, han log.
Hej, Anna!
Hej, Niklas!
Att de nu sa du till varann gjorde dem båda glada.
Är ni klara?
Nu går vi!
Vart då?
Anna var fortfarande yr av förvåning.
Linnea ska ju snart till skolan.
Men Niklas, jag…
Jag lovade Linnea, och löften ska hållas.
***
Anna letade alltid efter de billigaste sakerna, oavsett affär.
Hon hade aldrig haft extra pengar, ingen släkt, ingen make.
Det där svärmande kulledkillen försvann ju bara.
Och nu gick en man bredvid henne, förtjust i hennes dotter.
Han köpte allt Linnea behövde inför skolstarten, utan att snegla på prislapparna bara frågade Anna vad hon tyckte.
Med famnen full återvände de hem med taxi.
Anna skulle genast till köket.
Anna, Niklas stoppade henne.
Kom, vi går ut tillsammans!
Vi kan äta lunch någonstans.
Mamma, kom!
Linnea sprang till henne.
***
Den natten låg Anna vaken länge.
Bilderna från dagen snurrade om och om igen, och i tankarna såg hon hans blick, fylld av kärlek.
Det kalla förnuftet och det varma hjärtat viskade till varann:
«Han är ful och halt», sa förnuftet.
«Men han är fin, snäll och älskar mig», svarade hjärtat.
«Han är femton år äldre än du.»
«Så?
Han är som en pappa för Linnea.»
«Du kan hitta någon yngre, snyggare.»
«Det behöver jag inte, jag har redan haft en sådan.
Vad jag behöver är någon snäll och pålitlig.»
«Men du har ju aldrig drömt om en sådan make», fortsatte förnuftet.
«Nu drömmer jag om det!»
«Dina önskningar ändras så fort?»
«Det är för att jag har mött honom…
Jag älskar honom!»
***
Vigseln hölls i samma kyrka där Niklas och Linnea möttes tre månader tidigare.
Niklas och Anna stod vid altaret, käppen var borta, och Linnea såg på den heliga bilden, den hon samtalat med tre månader tidigare.
Så bad hon från hjärtat:
Tack, farfar Gud!
