Pojken vaknade av att hans mamma stönade
Pontus vaknade mitt i natten av att hans mamma stönade.
Han gick försiktigt till hennes säng:
Mamma, har du ont?
Pontus, kan du ta lite vatten åt mig?
Vänta, sa han och smet iväg till köket.
En minut senare var han tillbaka med ett fullt glas.
Här, mamma, drick!
Precis då knackade det på dörren.
Sätt på dig tofflorna och öppna, Pontus!
Det är nog tant Anita som kommer.
In steg grannkärringen Anita, med en jättemugg i handen.
Hur mår du, Maiken?
hon kände på Maikens panna.
Men herregud, du har feber.
Här har jag varmt mjölk med smör.
Jag har tagit medicin.
Du behöver vård på sjukhus, det är bättre behandling där.
Och du måste äta ordentligt, men ditt kylskåp är ju lika tomt som en svensk semesterby i november.
Anita, jag har lagt alla pengar på medicin, Maikens tårar såg ut att börja bränna.
Ingenting hjälper
Släng dig i sängen och åk till sjukhus!
Men vem ska ta hand om Pontus om jag hamnar på sjukhus?
Ja, och vem ska ta hand om honom om du trillar av pinn?
Du är ju knappt trettio, ingen man, inga pengar, Anita klappade henne på pannan.
Nåväl, gråt inte nu.
Anita, vad ska jag göra?
Jag ringer doktorn, Anita drog fram mobilen.
Hon fick tag på vårdcentralen, frågade allt hon behövde.
De sa: kommer under dagen.
Jag drar mig hem nu.
När de kommer, låt Pontus följa efter mig.
Anita gick ut i hallen, Pontus tassade försiktigt efter henne:
Tant Anita, mamma dör inte va?
Det vet jag inte.
Nu får du be till Gud att han hjälper er.
Men din mamma tror inte på honom.
Men farfar Gud kan väl hjälpa?
hoppet lyste i Pontus ögon.
Gå till kyrkan, tänd ett ljus och be, så hjälper han.
Jag går nu.
***
Pontus gick tillbaka till sin mamma, fundersam:
Pontus, du är nog hungrig, men vi har ingenting hemma.
Hämta två glas.
När han kom tillbaka hällde Maiken upp mjölken:
Drick!
Han drack, men blev bara ännu hungrigare.
Maiken märkte det direkt.
Klumpigt reste hon sig, tog sin plånbok från bordet:
Här, femtio kronor.
Gå och köp två piroger och ät på vägen hem, så lagar jag något under tiden.
Skynda dig!
Hon följde honom till dörren, sedan lunkade hon till köket, haltandes efter väggen.
I kylskåpet fanns billig fiskkonserv, lite margarin, en potatis och en lök på fönsterbrädan.
Jag får väl koka soppa
Men det snurrade i huvudet och hon satte sig på köksstolen, trött:
“Vad händer med mig?
Jag har ingen ork kvar.
Halva semestern har gått, pengarna är slut.
Om jag inte kommer till jobbet snart, hur ska jag få Pontus klar till skolstart?
Han börjar ju ettan om en månad.
Jag har inga släktingar och ingen att be om hjälp.
Och den här sjukdomen Skulle gått till vårdcentralen direkt.
Nu, om de lägger in mig, hur klarar sig Pontus ensam?”
Med möda började hon skala potatisen.
***
Pontus var hungrig, men tankarna gick inte att stoppa:
“Mamma låg i sängen hela dagen igår.
Tänk om hon verkligen dör?
Anita sa att jag måste be farfar Gud om hjälp,” och han stannade till och svängde mot kyrkan.
***
“Och jag har varit hemma från FN-tjänsten i ett halvt år nu.
Att jag ens lever är ett under.
Kan röra mig igen, även om det blev med käppen.
Alla sår har jag slutat bry mig om.
Ärren i ansiktet?
Det spelar ingen roll längre, gift blir jag ändå inte tänkte Niklas och gick mot kyrkan Man får tända ljus för grabbarna.
Idag är det ett år sedan de dog, och jag överlevde på ett märkligt sätt.”
För tjugo år sen gick han in i försvarsmakten.
Nu var han civil, men det kändes att ingen behövde honom.
Pensionen räcker gott och väl, och det finns ett kontraktkonto med pengar så det räcker några år till.
Men vad innebär det när man är ensam?
Vid kyrkan stod tiggare.
Niklas tog fram några hundralappar och delade ut, bad dem:
Kan ni be för mina fallna vänner, Rolf och Staffan?
Han gick in, köpte ett par ljus, tände dem och började mumla bönen prästen lärt honom:
Kom ihåg oss, Gud…
När han hade bett klart, stod han bara och lät tankarna vandra genom sitt tunga liv.
Den där pojken, liten och spinkig, stod bredvid med sitt lilla ljus, såg sig runt, helt vilsen.
En gammal dam kom fram och hjälpte honom:
Kom, jag visar hur man gör!
Hon tände hans ljus, satte det i ljusstaken.
Nu gör du så här!
hon visade hur man gör korstecknet.
Säg för Gud varför du är här.
Pontus såg länge på ikonen och mumlade:
Hjälp, farfar Gud!
Mamma är sjuk.
Jag har ingen annan.
Gör henne frisk igen.
Mamma har inga pengar till medicin.
Jag ska snart börja skolan, men har inte ens en ryggsäck…
Niklas stod och lyssnade på pojken.
Hans egna problem, som för tio minuter sen kändes så enorma, blev plötsligt små och tappade betydelse.
Han ville ropa:
“Vänner, är det ingen som kan hjälpa, köpa medicin till mamman, fixa en ryggsäck åt grabben?”
Pontus stod och väntade på ett mirakel.
Hörru, följ med mig!
sa Niklas bestämt.
Vart då?
Pontus såg skrämt på den läskige mannen med käppen.
Ska kolla vilka mediciner din mamma behöver och gå till apoteket.
Säger du sanningen?
Gud hörde dig och gav mig ditt uppdrag.
Verkligen?
Pontus såg på ikonen med ett leende.
Kom!
log Niklas.
Vad heter du?
Pontus.
Jag heter Niklas, säg Niklas till mig.
***
Från lägenheten hördes röster:
Anita, hon har skrivit ut massor och säger att medicinen är dyr.
Var får jag tag på pengarna?
Jag har bara femhundra kronor kvar.
Pontus öppnade resolut dörren.
Rösterna tystnade.
Systern kikade ut och stirrade oroligt på den främmande mannen.
Maiken, titta!
Maiken kikade fram, och stelnade tillrädd.
Mamma, vilka mediciner behöver du?
Niklas och jag går till apoteket och handlar!
Vem är du?
Maiken undrade.
Det ordnar sig, log Niklas.
Ge oss recepten!
Men jag har bara femhundra kronor kvar.
Det löser sig, Niklas klappade Pontus på axeln.
Mamma, recepten!
Och Maiken gav dem.
Hon kände att den skräckinjagande mannen hade ett vänligt hjärta.
Maiken, vad sysslar du med?
Anita blev förskräckt när de gick iväg.
Du känner ju inte honom!
Anita, han verkar okej.
Jaha, då går jag.
***
Maiken satt orolig och inväntade sin son och Niklas.
Hon glömde helt sin sjukdom.
Rätt som det var blev det liv i hallen, först kom Pontus, glädjestrålande:
Mamma, vi köpte medicin åt dig och massor av godsaker!
Niklas stod i dörren och log lika lyckligt, ansiktet såg plötsligt inte alls så skrämmande ut.
Tack!
Maiken bugade lätt.
Kom in!
Niklas försökte ta av sig, vilket gick trögt men det märktes att han var nervös.
Han följde in till köket.
Slå dig ner!
sa Maiken.
Niklas satte sig och letade efter var käppen skulle stå.
Låt mig ta den, hon ställde den så han nådde.
Tyvärr, det finns inte mycket att bjuda på.
Mamma, vi har handlat allt med Niklas!
Pontus började packa upp på bordet.
Åh, varför har ni handlat så mycket!
suckade Maiken, som ändå log när hon såg att halva påsen bestod av onödiga sötsaker.
När hon såg dyrt press-te var det bara att ställa en kanna på spisen.
Hon satte på te.
Kände att sjukdomen lättade, eller så ville hon bara inte visa sig svag inför Niklas.
Och som om han läste hennes tankar frågade han:
Maiken, är du verkligen okej?
Du ser ganska blek ut!
Det går bra Jag tar min medicin nu.
Tack!
***
De drack doftande te med sötsaker, lyssnade på Pontus som babblade entusiastiskt.
Blickarna möttes ibland, och det kändes som att de alla trivdes över att sitta vid samma bord.
Men allt gott har sitt slut.
Tack för mig!
Niklas reste sig och grep käppen.
Jag går nu, du ska vila.
Vi är så tacksamma!
Maiken reste sig också.
Jag vet inte hur jag ska tacka dig.
Han gick mot hallen, och Maiken och Pontus följde efter.
Niklas, kommer du tillbaka?
frågade Pontus.
Självklart!
När din mamma är frisk går vi och köper ryggsäck till dig.
***
Niklas gick.
Maiken plockade undan, diskade.
Titta på tv, Pontus, jag måste vila lite.
Hon lade sig och somnade djupt.
***
Det gick två veckor.
Sjukdomen försvann för längesen, de dyra medicinerna hade hjälpt.
Maiken började jobba igen slutet på månaden, helgen var slut, de hade kallat henne från semester.
Hon var glad, det innebar lön!
Och det var redan augusti, dags att köpa skolgrejer till Pontus.
Så på lördagen steg de upp som vanligt, åt frukost.
Pontus, gör dig klar!
Vi ska gå till affärn och se vad du behöver till skolstart.
Har du fått pengar nu?
Inte än, men nästa lördag.
Jag lånade tusen kronor, på vägen hem handlar vi mat.
De började samla ihop sig när det plötsligt ringde på porttelefonen.
Vem är det?
ropade Maiken.
Maiken, det är Niklas
Han hann säga nåt mer, men hennes finger klickade på öppningsknappen.
Mamma, vem är det?
Pontus kom ut från rummet.
Niklas!
Maiken kunde inte dölja glädjen.
Yes!
Niklas kom in, lutande på käppen, men han såg plötsligt helt annorlunda ut.
Dyra byxor och skjorta, modern frisyr.
Niklas, jag har väntat på dig!
jublade Pontus.
Jag sa ju det!
log han mot Maiken.
Hej Maiken!
Hej Niklas!
Att de nu sa “du” till varandra var både överraskande och glädjande.
Är ni redan klara?
Nu går vi!
Vart då?
Maiken fattade ingenting.
Pontus ska ju till skolan.
Niklas, men jag
Jag gav Pontus ett löfte och löften måste hållas.
***
Maiken köpte alltid det billigaste hon kunde hitta, oavsett affär.
Hon hade inga extra pengar, inga släktingar, ingen man.
Om man inte räknar killen från folkhögskolan som försvann.
Och nu står det en man bredvid, fascinerat frånvarande över hennes son.
Han köper allt till skolstarten, slänger inte ens ett öga på prislapparna bara frågar hennes åsikt.
Tunga med väskor tog de taxi hem.
Maiken rusade mot köket.
Maiken, Niklas stoppade henne.
Kom, vi går ut allihop!
Vi kan äta lunch nånstans.
Mamma, kom!
Pontus sprang till henne.
***
Den natten låg Maiken vaken och minnesbilder flimrade förbi.
Hans ögon, fyllda av värme.
Och nu bråkade hennes kalla förnuft och heta hjärta:
“Han är ful och halt,” deklarerade logiken.
“Han är snäll, och han ser på mig med sådan kärlek,” svarade hjärtat direkt.
“Han är väl femton år äldre.”
“Och?
Han är nästan som en pappa för Pontus.”
“Du kan väl hitta en snygg jämnårig.”
“Behöver inte snygga jag har haft en sån.
Jag vill ha någon trygg och god.”
“Men du har ju alltid drömt om något annat,” protesterade förnuftet.
“Nu vill jag ha honom!”
“Ändrar du dig sådär fort?”
“Jag har mött den rätta Jag älskar honom!”
***
Och deras bröllop var i just den kyrka där Niklas och Pontus möttes tre månader tidigare.
Niklas och Maiken stod vid altaret käppen var borta, och Pontus stirrade på ikonen, där han en gång pratade med Gud och sa, djupt och av hela sitt hjärta:
Tack, farfar Gud!
