Jag satt ensam i hörnet av rummet och tårarna rann nedför kinderna. Jag förstod inte vad jag hade gjort för fel. Varför hade mamma och pappa övergett mig och lämnat mig på barnhemmet? Jag hade ju alltid älskat dem och varit lydig.
Min riktiga mamma lämnade mig redan på BB i Stockholm. Efter det blev jag adopterad av Karin och Olof, som inte kunde få egna barn. De tog mig från barnhemmet och försökte ge mig det hem jag saknade. Men Olof hade svårt att älska mig. Han kände hela tiden att jag var någon annans barn och kunde aldrig se mig som sin egen son. Karin, däremot, blev väldigt fäst vid mig; hon kramade mig ofta och tog hand om mig på bästa sätt, men även hon lyckades aldrig riktigt känna sig som min mamma.
Åren gick. Jag växte upp hos dem, och jag älskade dem som om de var mina riktiga föräldrar. Så en dag fick Karin veta att hon plötsligt väntade barn. Hon blev överlycklig och berättade det för Olof, som nästan svävade av glädje.
Efter det började de vända mig ryggen. Jag irriterade dem och blev mest ett besvär. Olof började dessutom slå mig. De kände att de hade fått nog av att vara föräldrar till mig när de nu skulle få sitt “egna” barn. De bestämde sig för att lämna tillbaka mig till barnhemmet. De skrev på alla papper och via domstol förlorade de juridiskt vårdnaden om mig.
Efter domstolsförhandlingen gick Karin fram till mig och sa att jag nu skulle bo på barnhemmet igen. Tårarna strömmade ner för mina kinder när jag ropade efter mamma, men hon vände ryggen till och gick därifrån. Jag var bara fem år gammal och blivit sviken av de människor jag litade mest på. Först av min biologiska mamma, och nu av mina adoptivföräldrar.
Domaren som fattade beslutet stod kvar och såg allt. Det smärtade henne djupt att se ett barn bli sviket på nytt. Den kvinnliga domaren, Kristina, gick fram till kvinnan från barnhemmet och meddelade att hon tänkte adoptera mig. Hon skötte blanketterna snabbt och snart fick jag följa med Kristina hem.
Kristina kallade mig genast för “Lille Nils” på sitt varmaste sätt, och jag fäste mig snabbt vid henne och glömde mina tidigare föräldrar. Åren gick. Jag trivdes i Kristinas hem och klarade skolan med bravur. Jag tog studenten med högsta betyg och kom in på läkarlinjen vid Karolinska Institutet i Solna. När jag var klar blev jag erbjuden jobb på en välkänd klinik i staden.
En dag kom en man till mottagningen, och i samma sekund kände jag igen honom det var Olof, min förste adoptivpappa. Han berättade att Karin dött i barnsäng och barnet fötts dödfött. Han hade börjat dricka efter det men träffade sedan en kvinna vid namn Annika, som hjälpte honom att ta sig ur beroendet och få behandling.
Så hamnade alltså Olof på min mottagning. Trots min unga ålder mindes jag tydligt hur illa han behandlat mig som barn. Men jag mindes också läkareden och hjälpte honom ändå. Livet hade redan straffat honom tillräckligt hårt. Jag valde att inte hämnas. Det kändes viktigare att vara mänsklig och visa medkänsla. Jag lärde mig att även om människor sviker oss, så kan man alltid välja att handla rätt. Och ibland är förlåtelse den största styrkan av alla.
