11 februari 2023
Jag trodde aldrig att jag skulle skriva ner något så personligt, men idag blev livet annorlunda. Idag var jag tvungen att ta farväl av min trogna vän, min hund Sigge, som jag levt tillsammans med i fjorton år. Det kan vara svårt att föreställa sig en man som jag lång, skäggig, tatuerad och iklädd svart sitta och gråta utan någon hejd. Men det är precis vad som hände i morse.
Sigge har varit med mig genom så många olika skeden i livet. Vi har vandrat i skogarna utanför Sundsvall, badat vid kusten i Höga Kusten och tagit våra vinterpromenader i snötäckta parker här hemma. Han har varit min kompanjon, min trygghet och ibland den enda som riktigt förstått mig.
Men den senaste tiden har jag sett honom tappa både ork och glädje. Veterinären i stan konstaterade till slut en obotlig sjukdom. Sigge började få ont, och det gjorde flera korta promenader om dagen till en kämpig kamp. Trots detta bemötte han mig alltid med ljusa ögon och svansen viftade så gott han orkade.
Idag satt jag vid hans sida på djurkliniken, med handen på hans mjuka päls. En veterinär satte en kanyl i hans tass. Han låg stilla på britsen, såg trött ut men ändå så oändligt trygg bredvid mig. I det ögonblicket brast allt för mig tårarna rann nerför kinderna och jag kunde inte sluta smeka hans huvud och pussa honom mellan öronen. Det var som att tiden stannade upp. Jag såg honom i ögonen och försökte ge honom all den kärlek jag hade medan han sakta somnade in. Att säga hejdå var det svåraste jag någonsin gjort.
Det är inte många som förstår hur mycket plats ett djur tar i ens hjärta. De är vår familj, helt enkelt. När vi förlorar dem känns det som att en bit av oss går sönder och försvinner. Samtidigt bär vi alltid med oss minnena de där busiga promenaderna, tältkvällarna på fjället och tystnaden när det bara var han och jag mot världen.
Jag vet att Sigge nu slipper lida och att det var det rätta beslutet, hur fruktansvärt det än var att fatta. Livet är skört och ibland måste vi släppa taget om dem vi älskar mest. Det känns tomt, men jag försöker tänka på alla fina stunder vi haft och på att det måste finnas fler djur där ute som behöver ett nytt hem.
Det gör ont, men i sorgen finns ändå tacksamheten för all den tid vi fick tillsammans. Idag förstod jag verkligen att även den tuffaste man gråter när det gör ont i hjärtat. Och det är helt okej.
Sov gott, Sigge. Tack för allt. Och tack för att du lärde mig vikten av att aldrig ta någon för given och att alltid våga visa sina känslor, hur hård man än tror att man är.
